Jag är helt slut!
Den senaste tiden har varit en bergochdalbana
av oupphörliga känslor!
Och igår gick det över styr,
ångest och ren panik.
Sen inser man att man inget kan göra,
man är låst, det är schack matt.
Mörkret tog över,
komplett meningslöshet jag kämpar inte längre.
Det som sker får bara ske,
det jag inte orkar det gör jag ändå.
Människor litar på mig,
dom möter mig med stora leenden och grattulerar.
Jag ler tillbaks, jag tackar låtsas med
dom som att det är det bästa som hänt mig på länge =)

Vad kan vara bättre?
Det spelar ingen roll inget spelar någon roll,
och jag ler när jag skriver det för att känslorna
är inte mina längre,
dom är lagda åt sidan.
Jag slipper ångest jag slipper panik,
jag slipper gråta.
Jag hatar att gråta!

Det finns inget jag ser fram emot längre,
det finns ingen lycka,
inga mål.
Och för stunden är jag lättad och tillfreds.
Jag har accepterat läget nu.
Det handlar inte om mig och det är skönt!

Jag flyttar snart,
då behöver jag inte känna att jag missar något,
du va förlorad långt innan du kunde varit vunnen.
Det enda som tycks beröra mig...
Är min lånade tid.
Som snart är slut,
jag känner det i hela mig.
En era som kommit till ett slut pga alla måsten.
Alla har måsten,
alla verkar tillfreds med dom.
Jag kan inte balansera fritid med jobb,
så nu måste det bli det senare.
Trösten är att jag nu kommer kunna komma hem,
bo i min tv, låsa dörren och leva för jobbet.

Jag förstår inte varför jag inte kan hantera det?
Det här blev bara som grädde på moset
som består av alla mina problem.

Så nu struntar jag i allt,
jag jobbar,
jag känner förhoppningsvis inget på ett tag.
Det får bära eller brista.
Och brister det,
då kanske jag får hjälp iaf.

Min KBT terapeft är tydligen sjuk,
hade nog behövt henne imorgon.