Finns det något värre än när man skrivit
ett så jävla långt bra och tänkvärt blogginlägg
som man känner att det här skulle verkligen få
läsaren att fundera.
Så trycker man på spara,
och vad händer?
Jo datorhelvetet loggar ut mig från sidan,
så loggar jag in igen för att upptäcka;
Ne inte ett ord av det jag skrivit finns kvar!
Man hade ju nästan kunnat mörda för mindre,
men vad ska man göra åt saken,
jag fick ju ändå avreagera mig på tangenterna
en stund.
Känns dock betydligt bättre när man
kan läsa igenom tankarna efteråt.

Vad dom måste ha haft det bra på stenådern,
deras bloggar (alias grottmålningar och ristningar)
försvann minsann inte i tomma intet.
Eller det kanske det dom kunde göra föresten..
tänk er Sten Bumlingsson som just målat
en bild med grisblog 
föreställande sig själv och mammuten Igor
när dom tidigare på dagen jagat piggsvin.
Och sen drar det in världens ösregn!
Bortaaa
Inte kul!
Eller om han ristat det i sten o så slog 
blixten ner just där
Ne, livet sög nog på den tiden med ska ni se,
även om Hitler eller Fredrik Reinfelt
ännu inte börjat härja på jorden.




 
 

För mig har det alltid varit ett stort
frågetecken hur folk medvetet sabbar
sin ekonomi.
Att veta att man inte har råd med saker
och ändå köpa dom,
beställa hem på kredit o sånt.
Jag har nu börjat förstå tankegången!
Min ekonomi är inte vad den varit,
och det är ju inte konstigt
för jag är ju helt arbetslös.
Men just nu har jag ju praktik på berggården
vilket har lett till sommarjobb och förhoppningsvis
timvik fram tills dess.
Men som situationen är nu
går jag heltid + OB utan den där
belöningen i slutet av månaden som gör
mödan värt.
Jag älskar att vara på berggården och
det känns i hjärtat att man gör
skillnad för dom äldre varje dag.
Men jag har räkningar att betala som
inte riktigt väntar till i sommar.
Jag behöver nya skor, nya byxor
och jag har inte ens råd med mat själv!
Mamma fick föra över 1000 kr
till mig den här månaden varav över 700
gick till att täcka ihop till dom
förbannade räkningarna!
Jag får nästan panik inombords,
jag behöver pengar nu!
Hur gör man?
Säljer knark? Gör inbrott?
Finns det något lagligt jobb man kan
göra för att få ihop pengar direkt?
Sälja sina saker? Aldrig!
Klippa gräs? Lite tidigt än va!
Jag har sämsta samvetet över att ta
emot mamma och pappas pengar
för dom är ju knappast rika dom heller,
men vad ska man göra då?
Vänta tills man har kronofogden efter
sig och räntorna på skulderna bara eskalerar?!!
Ne ni, tacka Gud att jag har dom
att vända mig till.

Nu ska jag vila en stund innan
praktiken börjar igen.
puss o kraam

Många har varit nyfikna på hur det
gick till eller vad som hände när jag
gjorde slut med min förra kille och en dag
senare hade en ny...
För det känns ju inte som det mest normala beteendet..
Och efter långt övervägande har jag nu bestämt
att ni ska få reda på det. (Med vissa undantag för
minst möjliga sårade känslor..)

När jag träffade min dåvarande
hade jag precis varit med om något
som gjort mig väldigt ledsen...
Det står om det tidigare i bloggen med.
Han dök upp väldigt fort i mitt liv,
berättade om hur han var ensamstående
pappa, bodde i ett radhus på landet,
hade ett fast jobb, framtidsplaner.
Redan andra gången jag träffade honom
frågade han om jag ville bli hans tjej.
Mitt förnuft till trots svarade jag ja...
Antar att jag var i desperat behov av
att göra en förändring i mitt liv,
gå vidare helt enkelt.
Det han berättade om sig själv passade så bra
in på mina förhoppningar om framtiden.
Jag har alltid varit en småstadstjej och
familj är det enda jag säkert vet mig vilja ha
i framtiden..
Men ju mer jag lärde känna honom,
ju längre ifrån mina framtidsdrömmar kände
jag att han va.
Han lever ett liv han inte skulle valt åt
sig själv... Och det märktes att han inte
var till freds med att det blivit som det blev.
Sen fanns det andra faktorer med som sagt,
men dom behåller jag för mig själv...
Och var kommer då Mange in i bilden undrar ni.
Jo så här ligger det till,
Mange bor ju då granne, alltså i samma radhus
två dörrar i från mitt ex.
(Ja jag vet, ja vet.)
Jag träffade honom första gången i januari
då han bjöd in oss på en fest.
Mysig kille med en förkärlek till country,
det räckte med att säga hej så kändes det
ändå som jag känt honom hela mitt liv.
Han kom och hälsade på ibland och jag
lärde känna honom mer.
Någon gång skulle jag gå ut med Tini, 
då stod han utanför sin lägenhet och bar
in en tv till sin dotters rum.
Jag sa att jag kunde komma in och ta en te
efter promenaden.
Vi satt o pratade i flera timmar om allt och inget,
kändes som vad man än pratade om 
så hade man det gemensamt.
Det var nog här jag första gången kom på
mig själv känna något för honom på allvar...
Men min tanske var mest
"det här får ju inte va SANT" då..
Det gick väl en vecka eller två innan vi sågs
igen, jag höll mig hemma i finspång ganska mycket.
Men så kom en dag när han va hemma hos mitt ex
o drack lite som han sa att han skulle till stan dagen
efter, och jag ville till Jysk och införskaffa täcken.
Sagt och gjort åkte vi dit dagen efter,
pratade massor på vägen dit om våra liv tidigare
och så. Han är väldigt öppen och lätt att prata med,
en egenskap jag verkligen älskar hos honom.
Jag fick följa med till hans morbror och byta bil,
härlig familj det där =) lite udda men det är ju
en del av charmen med dom, en leonberger vid namn
Lasse har dom också =) mysig hund det där.
Sen började vi väl också höras då och då
på mail och sånt.
Samtidigt höll killen jag hade ett förhållande med
på att reta gallfeber på mig med att bli en
fullfjädrad hypokondriker som ville att jag skulle
göra vad som kändes som ALLT i hemmet.
Är det något jag inte tål så är det när folk ställer
massa krav på en och missbrukar ordet "kan inte du..."
allt från att diska till fylla på vattenglas,
och bekväm som jag är hatar jag mest av allt att
höra "kan inte du gå och handla ..."
Jag står hellre för betalningen och slipper jag med.
(ironiskt nu när man är CP-fattig och är glad
om det täcker räkningarna).
Jag vet att det kanske är att överreagera med att
koka inombords  när man blir ombedd att göra saker,
men om jag bad honom om något garvade han bara
eller använde sitt livsmotto= "jag krusar inte andra".
Förhållandet fick sin sista spik i kistan
när vi var och bowlade med Mange och
hans vänner en fredag.
Jag hatade när mitt ex blev full,
han blev hårdhänt, dryg, bestämande som att
jag var en ägodel och jag drog mig från honom...
Till vem då tror ni?!!
Hans vänner började dumma sig om att vi skulle
sluta limma...
Det var där jag insåg att det fanns något mellan oss
på riktigt, gick inte att förneka längre hur mycket
jag än ville det just då.
Dagen efter åkte jag hem till mig,
tänkte över det noggrant.
(måste alltid analysera klart innan jag kan
fatta några beslut.)
Blev hämtad av exet och hans mamma på söndagen,
väntade faktiskt ut att han skulle bli trött och somna
innan jag gick och la mig.
Han åkte till jobbet på morgonen,
jag gick över till Mange och berättade
att jag tänkt göra slut den kvällen.
Han sa att jag kunde stanna hos honom tills praktiken
var slut. Så då bestämde vi det.
Jag gjorde slut på kvällen...
Grät över hur elak jag kände mig en stund,
packade mina saker och flyttade över dom...
Pratade bara lite allmänt med Mange på kvällen,
jag hade i alla fall bestämt mig oavsett om
det spelade någon roll för någon annan eller inte,
att det åtminstone inte skulle hända något mellan oss
samma natt som det tog slut.
Natten efter låg vi och pratade i hans säng och kollade
på film, då tog jag hans hand...
Så låg vi tysta en stund...
Sen låg vi och bara tittade på varandra.
Jag lovar och svär, det jag ser i hans ögon har jag
aldrig sett i någon annans förut.
Det känns som att ha kommit hem,
det var ju hit jag skulle hela tiden.
Så självklart
Kan inte förklara det med andra ord än kärlek.


Förlåt men det är så det hände
och så det är.

Jag vet att sättet vi traffade varandra på
inte var det bästa,
men för mig säger det någonting.
Jag skulle aldrig sårat någon i onödan.
Jag skulle aldrig gjort så om jag inte var säker,
för det är jag.
Har aldrig varit mer säker,
har aldrig känt mig mer sårbar,
aldrig trott att det kunde kännas så här på riktigt.
Du är den finaste och mest underbara person
jag träffat, 
Det är som om du är gjord för mig.
Jag trodde verkligen inte det fanns...
En liten röst viskar i mitt huvud
att jag inte är värd det, att inget varar för alltid
en annan säger att det var på tiden.
Jag lever i nuet,
vad framtiden ger vet jag ändå inget om.

Det kan nog stämma.
Och jag ger det nog lika ofta som jag
får blommor!
Det vill säga:
I DON`T GIVE A FLYING FUCK!!!!
Den dagen en man offrar sin
egen bekvämlighet för att sätta mig i centrum,
Då kan vi konstatera Kärlek