Nya livet
Har precis kollat på Mia Skäringers show dyngkåt och hur helig som helst om hur man jagar efter lyckan hela tiden och bestämmer att "jag blir lycklig om jag gör det" jag blir lycklig om jag blir smal och får en äppelstjärt tex, det är min inbillade lycka... Men om vi går tillbaks några år i tiden, när jag var smal, när tyngdlagen var på min sida, var jag lyckligare då? Ne, jag trodde jag var för tjock redan då, och jag var inte ett dugg tillfreds med mitt liv. Det kanske var livet i sig jag inte var nöjd med då... Så ikväll efter att ha sett Mia ännu en gång så frågar jag mig; om jag nu blir sådär smal som jag vill bli, vad är det då jag har uppnått som jag inte uppnår idag? JO jag kan köpa kläder och se bra ur "igen" tänker jag. Då leker vi med tanken; jag är där, jag är smal, jag kan gå in på hm och köpa den där tröjan jag suktat efter, jag tar på mig den och ingen hängmage ger konturer i min fina nya tröja... Vad gör jag då? Går jag ut och visar upp min mage för allmänheten? Ne förmodligen inte, för jag har en familj nu så jag kan inte hålla på i nästan 30 års ålder att springa runt ute och visa magen till höger o vänster det känns ju lite patetiskt. Så om jag blir sådär snygg som jag bara önskat, vad vill jag uppnå med mitt utseende? Jag ska bara gå runt i Rejmyreskogarna uppsminkad och smal i mina fina nya kläder, välmanikyrerade naglar, långt svallande hår och vara lycklig?
Det här med att sätta upp dom här "då blir jag lycklig målen" alltså... Jag börjar se illusionen, jag ser just nu att vad kommer göra mig så lycklig i framtiden som inte gör mig så lycklig idag? Varför skulle inte "idag Lisa" kunna vara lycklig med det hon har idag? För hon har ju faktiskt ett ganska fantastiskt liv idag, med en man hon älskar som älskar henne precis som hon är och precis det hon alltid önskat och en underbar frisk och söt son. Trots att hon inte har en platt mage, eller är rik, eller har en karriär inom smink, eller ett hem som är taget som ur en katalog.
När jag tänker på sakerna jag haft och frågar mig själv ärligt; var jag lycklig då? Så är svaret hela tiden Nej, jag blev inte lyckligare av alla dessa ytliga ting, dom var plåster på såren för hålet i mitt inre, saknaden efter något mer. Dom var substitutet. Jag har något mer nu, jag har ALLT som egentligen någonsin spelat mig någon roll, så varför ska jag jaga efter lycka när jag redan besitter den i grund och botten? Varför ska man alltid vara så fixerad vid grannens gräsmatta? "Dom är lyckligare", "hon är snyggare", "dom reser mer", "dom har finare bil"... Listan tar ju aldrig slut på vad andra har som man tror är bättre, som man tror gör dom lyckligare.
Tack Mia för att du sticker hål på mitt luftslott. Myten om lyckan.
Om så bara för stunden så är det iaf, just i detta nu, skönt att inse att jag har allt jag behöver. Jag är precis där jag vill vara, just precis nu.
