Nya livet

Har precis kollat på Mia Skäringers show dyngkåt och hur helig som helst om hur man jagar efter lyckan hela tiden och bestämmer att "jag blir lycklig om jag gör det" jag blir lycklig om jag blir smal och får en äppelstjärt tex, det är min inbillade lycka... Men om vi går tillbaks några år i tiden, när jag var smal, när tyngdlagen var på min sida, var jag lyckligare då? Ne, jag trodde jag var för tjock redan då, och jag var inte ett dugg tillfreds med mitt liv. Det kanske var livet i sig jag inte var nöjd med då... Så ikväll efter att ha sett Mia ännu en gång så frågar jag mig; om jag nu blir sådär smal som jag vill bli, vad är det då jag har uppnått som jag inte uppnår idag? JO jag kan köpa kläder och se bra ur "igen" tänker jag. Då leker vi med tanken; jag är där, jag är smal, jag kan gå in på hm och köpa den där tröjan jag suktat efter, jag tar på mig den och ingen hängmage ger konturer i min fina nya tröja... Vad gör jag då? Går jag ut och visar upp min mage för allmänheten? Ne förmodligen inte, för jag har en familj nu så jag kan inte hålla på i nästan 30 års ålder att springa runt ute och visa magen till höger o vänster det känns ju lite patetiskt. Så om jag blir sådär snygg som jag bara önskat, vad vill jag uppnå med mitt utseende? Jag ska bara gå runt i Rejmyreskogarna uppsminkad och smal i mina fina nya kläder, välmanikyrerade naglar, långt svallande hår och vara lycklig?

Det här med att sätta upp dom här "då blir jag lycklig målen" alltså... Jag börjar se illusionen, jag ser just nu att vad kommer göra mig så lycklig i framtiden som inte gör mig så lycklig idag? Varför skulle inte "idag Lisa" kunna vara lycklig med det hon har idag? För hon har ju faktiskt ett ganska fantastiskt liv idag, med en man hon älskar som älskar henne precis som hon är och precis det hon alltid önskat och en underbar frisk och söt son. Trots att hon inte har en platt mage, eller är rik, eller har en karriär inom smink, eller ett hem som är taget som ur en katalog. 
När jag tänker på sakerna jag haft och frågar mig själv ärligt; var jag lycklig då? Så är svaret hela tiden Nej, jag blev inte lyckligare av alla dessa ytliga ting, dom var plåster på såren för hålet i mitt inre, saknaden efter något mer. Dom var substitutet. Jag har något mer nu, jag har ALLT som egentligen någonsin spelat mig någon roll, så varför ska jag jaga efter lycka när jag redan besitter den i grund och botten? Varför ska man alltid vara så fixerad vid grannens gräsmatta? "Dom är lyckligare", "hon är snyggare", "dom reser mer", "dom har finare bil"... Listan tar ju aldrig slut på vad andra har som man tror är bättre, som man tror gör dom lyckligare.

Tack Mia för att du sticker hål på mitt luftslott. Myten om lyckan.
Om så bara för stunden så är det iaf, just i detta nu, skönt att inse att jag har allt jag behöver. Jag är precis där jag vill vara, just precis nu.

Long time no see

Väldigt väldigt länge sen. Även om säkert mycket åsikter ändrats så väljer jag att ha kvar mina gamla inlägg för att minnas :)

Längtan!!

Nu har jag snart jobbat klart mina nätter för den här gången. I morgon ska jag iväg och bowla och äta :) det ska bli riktigt kul, sen ska jag vila upp mig till nästa sträck med nattpass. Äntligen har jag fått lite ordning på balkongen oxå så nu kan jag sitta där och njuta av solen och värmen med. Ska bli såå skönt med hela 3 dagars ledigt! Ne nu ska jag återgå till jobbet :)
Puss o kram på er
 

Ingen nyhet kanske...

Som vanligt kan jag inte komma till ro och sova på natten, ligger i soffan och kollar på en gammal favorit kriminalare "iskallt mord" med Sandra Bullock i huvudrollen, men i morgon är sista dagen jag jobbar i sommar sen börjar nattjobbet på tisdag. I morgon jobbar jag som tur är bara 7 - 13 så det är väl inte hela världen om jag inte sover så mycket. Idag kände jag mig duktig på jobbet :) har städat flitigt, både sopat och skurat golv. Det kanske låter konstigt men när jag inte är trött så gillar jag faktiskt att städa, det är något som snabbt ger resultat och det uppskattas av både mig och andra :)

I morgon får jag finbesök av min underbara vän Caroline som jag inte träffat på jättelänge! Hon ska även ta sig an mitt hår som jag försummat ganska länge nu... Det är som svinto i topparna och ser bara allmänt ovårdat ut när jag har det utsläppt, spelar ingen roll hur mycket hårprodukter jag har eller om det är plattat eller blåst... Så nu är det väl bara att bita i det sura äpplet och acceptera att det är nog 5 cm som ryker... minst! Fast hon brukar vara bra på att inte ta så mycket men ändå få det att kännas som nytt :) frisöryrket var nog allt hennes kall i livet. Sen tar hon med sig min syster oxå, så vi ska mysa o se lite film ihop. Madde bad även att jag skulle laga någon mat till dom för dom kommer efter att hon slutat jobbet... Jag som är så fantasilös när det kommer till mat, men jag får kolla vad Coop Nära har för delikatesser att erbjuda. Jag råkar ju veta att dom här brudarna tänker lite mer på figuren än vad jag gör... Funderar på om jag ska överraska dom med något kolhydrat fattigt eller om jag ska göra detta till deras svullardag dom inte visste att dom hade.
Tänkte att jag skulle ladda hem en skräckis till oss, men jag kom på att jag lånat ut mitt internet till Stina så vi får se om jag hinner ladda hem nån efter jobbet..
Jag är så avundsjuk på min syster, hon har precis flyttat in i en ny lägenhet med hennes underbara vän Natta, och hon har sparat länge och köpt näst intill allt nytt! Ny säng, ny soffa, ny tv, ny tvbänk etc. Jag gillar ju mina grejer så klart men jag känner hur jag saknar den där känslan man får som nyinflyttad :D alla planer... Det är som att börja på en helt ny vit målarduk och bara njuta av inspirationsflödet man får! Det gör mig lycklig! Jag är en väldigt hemma-tam person och det uppfyller mig verkligen att hålla på i hemmet. Att städa, diska, bädda, byta gardiner, tvätta... Det är avkopplande samtidigt som jag känner att jag verkligen gjort något nyttigt med dagen :)
Ibland känns det som jag är som född för att bli hemmafru, men å andra sidan vill jag ha mina egna pengar att göra vad jag vill med och jag skulle aldrig vilja utsätta mig för att bli lämnad utan inkomst, utan nått och inte ha jobbat på flera år... Jag skulle inte lita på att det höll helt enkelt... men om jag fick drömma lite så är det nog så min dröm ser ut, att ta hand om min framtida man och mina framtida barn <3

Ne nu är klockan snart 2 och jag har skrivit av mig lite, så nu kanske jag kan somna vartefter.

Tack för idag
Slut för idag.


Sommar hemma :)

Jag har inrett lite sommrigt här hemma :) Det var ett tag sen nu men jag tyckte det var på tiden att ja la upp lite bilder på det. Mange har även sin alldeles egna plats här hemma <3

 


Omställning pågår

Jaha, då ligger man här i sängen och ska försöka somna liiite tidigare än 05.00-06.00 får se hur det går... Det är lite tråkigt att skifta mellan natt och dag faktiskt, för när man väl har fått in natten i systemet då ska man plötsligt gå upp när man brukar gå och lägga sig? Det blir lite påfrestande... Skulle hellre jobba eftermiddagar i så fall.
I natt drömde jag om Mange, jag drömde att jag höll på och gjuta en betong balkong åt oss för vi bodde i samma hus han Stina och jag o folk som jag inte vet vilka dom är... Balkongen var trasig och jag skulle laga den för den var stor, sträckte sig runt halva huset typ. Jag vet att jag tänkte "här kommer vi kunna sitta i sommar och röka o dricka o snacka till sent på nätterna, och dom andra i huset kommer höra oss och komma upp o göra oss sällskap. Det här kommer bli den bästa sommaren någonsin". Det var en fin dröm... Jag lyssnade lite på Alan Jackson igår på vägen hem, sen vevade jag ner rutan när vi närmade oss din minnesplats... Ville spela lite för dig, vill att du ska veta att du aldrig kommer bli glömd... En del av dig kommer alltid finnas kvar i mig (som i så många andra). Det är svårt att lyssna på country utan dig... Det är ingen mer än jag som känner country i själen, ska jag vara ärlig är det knappt någon som står ut att lyssna på det... Sjukt och oförståeligt att du är borta, jag struntar i vad folk säger om att det var självförvållat, ska det vara en tröst? Att det var ditt fel? Ska jag älska dig och sakna dig mindre för att du begick ett misstag som kostade dig livet?!! Folk begår misstag hela tiden!! Det gör väl för i helvete inte mindre ont i mig att yttra dom orden?!! Jag undrar verkligen vad som får människor att dela med sig såna tankar till mig? Tänk det i huvet, diskutera med andra... men att säga det till mitt ansikte är att smutskasta dig och våran sorg och saknad till dig.

Jag förstår inte, varje gång jag ska blogga så tänker jag skriva om helt andra saker men så kommer alltid tankarna kring dig upp...

Jag har träffat någon... Jag tror det kan vara rätt den här gången, det känns så... Det är inte för att lindra min sorg, det har faktiskt ingenting att göra med det... Jag hade faktiskt inga planer på att träffa någon på ett bra tag... Jag hade planer på att dra härifrån, till Kalmar kanske efter sommaren... Så dyker han upp som gubben i lådan och allt förändras över en dag bara... Jag tror att det kommer bli något bra, jag ska kämpa för det och hoppas att det är någon som är villig att kämpa han med... Livet är inte alltid lätt för att man har någon, och ett förhållande blir lättare att leva med om man går in i det av rätt anledning och inte för att bli "räddad"... Ju tidigare man inser att man bara kan rädda sig själv ju lättare blir livet, tycker jag iaf :)
Vi får se hur det blir men jag är iaf otroligt glad :)

Sist tänkte jag lägga ut mina hyllningstrosor som jag tryckte upp på marknaden sist.
Den hyllar jag mina (och andras med för den delen) former :)
Min kropp må inte vara perfekt i mina ögon, men det är min kropp och jag accepterar den och jag försöker älska den varje dag. Skönhet har så många definitioner och alla har vi olika smak.
Så här är för alla er med "lite mer att ta av" :D


So true




Natt natt natt

Jaha då är man igång och jobbar natt då :) jag trivs faktiskt jättebra :) är inne på tredje natten nu sen har jag bara en kvar så är jag ledig i helgen.

Tänkte jag skulle ta mig ut och fira Bea som fyllt 25 år här i veckan, men jag vet inte vad jag ska köpa än... Hon och jocke köpte en bailys till mig i 25 års present och det blev jag asglad över för jag älskar bailys och det är så sällan jag köper något sånt till mig själv, så nu måste jag komma på något lika bra till henne :)
Igår beställde jag nya köksgrejer :D en ny kaffekokare och en ny vattenkokare!! Dom är så snygga! Jag längtar verkligen tills dom kommer så jag kan använda dom :) :) det är blå belysning på dom båda två, obh nordica galaxy heter serien... är nääästan lite sugen på att köpa brödrosten med, men jag rostar ju aldrig bröd och jag har än så länge aldrig ägt en brödrost... Så vi får se ;P

 

Måste jag köpa vit färg till mitt kök jag vill ha svartvitt där. Gärna med svarta spets-detaljer på typ gardin och runt vita pelarljus :D jag har en bild i huvet om hur fint det kommer se ut men vi får se. Min lillasyster har förresten skaffat lägenhet nu, så hon ska åka och handla möbler o grejer. Blir så himla avundsjuk för jag älskar att flytta, hitta en ny lägenhet med nya möjligheter och idéerna bara flödar när man kollar sig omkring :) men det tråkigaste är tapetsering för att underarbetet tar sån tid :/ man vill bara snabbspola över till inredningen!! Vi får se, kanske blir det Finspång igen om jag hittar något jobb där.

Ha det bra så länge,
Älska mer, förlåt oftare,
och ångra inget!
Man vet aldrig när tiden är förbi.


Älskade Mange

Det har snart gått 4 månader... Tiden har gått fruktansvärt fort... Minnen som var så tydliga bleknar fort, men samtidigt så ska jag vara ärlig och säga att jag inte försöker så hårt... Jag vill inte att det ska göra så jävla ont! Jag vill inte sakna dig så mycket som jag egentligen gör... Du var en så himla underbar människa. Jag saknar verkligen att kunna hälsa på dig, att få ett sms om att ta en cigg, våra spelkvällar, hur jag kunde prata med dig om allt, när du tog hand om Rasmus och man såg den där gnistan i dina ögon tändes... När du busade med Molly... Jag saknar Molly med ska du veta. Jag träffade henne på marknaden i fredags massor med gånger, en sån härlig solstråle hon är! Man kan inte vara ledsen omkring henne, det går bara inte... Hon är där, när jag träffar henne känns det inte ens som att du är borta för en stund... Det är så svårt att förklara men om du kan känna vad jag känner så förstår du vad jag menar.... Det börjar kännas som alla tecken på att du funnits här raderas hela tiden... Jag har kvar en tröja från dig och den bär jag nästan jämt... Men det känns mer som en hyllning än att det ger mig någon känsla av dig, jag har en tröja men du är ändå inte här. Ingenting ger mig dig tillbaks, inget ger mig känslan av att du ens dröjt dig kvar... Jag har så många fina minnen men det är också allt... Det är som att jag väntar på att du ska komma tillbaks och ge mig nya minnen... Jag grät på ett bröllop för att folk var lyckliga, det är inte rättvist att vara ledsen på ett bröllop... Men folks liv går vidare, man ser alla med sina nya familjer, sitt liv som bara börjat.... Och dom är äldre än dig. Det är det svåraste med att du är borta... Lycka... Känner jag mig lycklig över något vänds det hela tiden till att du inte kommer få uppleva det... Jag kommer aldrig kunna dela det med dig igen, kommer aldrig kunna sitta och skratta åt saker ihop... Det är verkligen värst! På något sätt känns det som det är rättvist mot dig när jag är olycklig.... Kanske för att jag kan tänka att då slipper du iaf sånt här... Jag vet att du säkert inte velat att jag skulle vara olycklig men att bo här ute och påminnas om dig... Det ger mig lite frid i själen för att det var här jag såg dig sist, det var här jag lärde känna dig, det var här du levde, det var här allt hände... Men också här allt slutade.
Vad ska jag göra?
Finns du ens där ute någon stans?
Hade jag inte sett dig med egna ögon hade jag intalat mig att du fortfarande levde någon stans...
För det är en för stor grej att förstå, att du aldrig kommer tillbaka....
Hade du funnits här nu som vanligt hade jag haft massor att berätta, känns inte riktigt samma sak att prata ut i luften och undra om det egentligen bara är jag som pratar för mig själv eller om du faktiskt finns här och lyssnar.

Saknar dig och älskar dig massor!
Jag visste inte hur mycket älska någon betyder försen du försvann. Jag är så rädd att det ska hända fler människor i min omgivning... Även om jag har många vänner så var det för dyrt att mista en.

Förlåt om du är här och jag inte känner det. Vill att du ska veta att jag vill inget hellre än att du är det... Så jag ska berätta för dig om allt iaf och hoppas på något slags tecken från dig...
Jag behöver verkligen det...


Sister

Fick en så himla fin present av min syster i söndags. Hon har varit i Cypern och jag frågade henne om inte hon kunde köpa med en souvenir till mig och det gjorde hon. En jättesöt glasnalle, jag vet att dom finns i Sverige med för Molly valde ut en sån som det stod Pappa på till begravningen och den står nu på hans gravplats. Jag fick en som det stod Sister på och några rader om hur min syster är den bästa vännen man kan önska sig.. Jag blev så glad att jag blev rörd att hon just valt en sån fin present som verkligen visar uppskattning till våran relation :) jag älskar min syster över allt annat och blir så glad när hon visar för mig att hon känner det samma <3 hon har verkligen varit sämst på att visa sånt tidigare, men hon har verkligen blommat ut och blivit en riktigt underbar tjej och en nära vän. Jag känner att vi är mer på samma nivå nu än vi någonsin varit tidigare.
Du är den som står mig närmast i familjen och jag älskar dig som syster, som vän och som person över huvud taget. Hoppas vi alltid kommer ha varandra genom livet.


Att börja leva ett riktigt liv igen

Ja precis som det står är det precis vad jag tänker göra :)
Jag har jobbat massor massor dom senaste två månaderna, jag har inte så mycket till val egentligen det är min livsstil som har kostat mig plus att jag legat/ligger en månad back vilket jag så klart är ivrig att betala tillbaka till mina underbara föräldrar!!!!
Nu känner jag dock att det börjar bli hög tid att göra någonting för mitt eget välmåendes skull, och även om det inte är en resa till Thailand så är det iaf något som jag vet kommer ge mig ny styrka och lite mer livsglädje!
I morgon jobbar jag 7-14 vilket är en underbart kort dag sen är jag faktiskt LEDIG fram till onsdag nästa vecka :O det är nämligen så att efter jobbet i morgon ska jag åka till Finspång och hälsa på Klara :D det var evigheter sen jag träffade henne och jag saknar verkligen hennes underbara personlighet!! Hon är alltid så full av planer och egna idéer, hon är verkligen en person som inspirerar mig i vardagen. Hon älskar inredning på sitt speciella sätt och hon hittar alltid udda saker som bara får en att wow hur kom hon ens på att leta efter det här?!! Sen älskar vi skräckfilmer :) men i morgon blir det nog matlagning och tvspel på schemat. Jag är så uppspelt att jag nästan sprattlar med fötterna när jag ligger här i sängen!! Min Klara!!

Men skojjjigheterna slutar inte där, Nej för på lördag ska Stina och jag ha fest :D hihihihi det blir första festen jag går på sen januari :D och Morgan kommer med :) :) :) för er som inte vet vem Morgan är så kan jag förklara att han är min bästa killkompis :) jag lärde känna honom när jag var 13 år och vi är både fruktansvärt lika och olika, vi gillar mycket samma saker :) fast Morgan ogillar mycket mer saker än vad jag ogillar så det kan bli lite snudd på "syskonkärlek" mellan oss ibland när vi umgås mycket meen nog om det! Jag har till och med slagit på stort idag och köpt viiin :D (kanske ska tillägga att Stina är barnledig i helgen med) så lördag är det party och vi kanske till och med får finfrämmande från Kalmar om vi har tur!! (jag håller tummarna som fan!).

Nu tror ni att det är slut med det roliga, men NEJ det är ju inte det, jag är ju ledig till på onsdag sa jag juh!!!

Så söndagen kan man ju lista ut vad som ska hända, det kommer bli intensivt slappande, mysande i onepicear, nerdragna persienner, tända ljus, onyttigt förtärande, och en himla massa film och dagen efter snack.
Efter det är det ju alltid skönt att ta det lite lugnt mellan allt slappande...
Kan en söndag egentligen bli mera ultimat?

Sen har vi då måndag, som inte är vilken måndag som hellst utan Valborg!! När firade jag Valborg sist??? Måste vara flera år sen...! Iaf blir det inget traditionellt firande för mig, utan i år blir det nämligen club Aqua på puls i Norrköping. Vad är då Club Aqua kan man fråga sig?!
I thought you'd never ask!
Club Aqua är alltså nutidens rave, eller tranceparty eller vad man nu kallar det nowdays. Det är alltså lättklädda killar och tjejer i dom mest konstiga, häftiga, provocerande kläder man kan tänka sig. Tjejer går ut i typ BH liknande toppar, hotpants, kasslerstrumpbyxor, stora lurviga benvärmare och killarna? Ja jag vet inte vita vida byxor? En del utan tröja, aja jag får ta lite kort så ni får se. Jag tänker dock inte vara så mycket sämre än dessa vågade människor utan har fått tag i en ganska häftig outfit tills dess :) :) :) bilder kommer läggas ut på tisdagen här :) döm mig inte för hårt, jag följer bara klädkoden till Club Aquas ära ;) och passa på att ta en ordentlig titt då för dom kläderna eller ens liknande lär jag aldrig använda offentligt igen!!
Country är ju lite mera mitt kall, men jag är iaf nyfiken nog att testa denna beryktade succé ;)

Tisdag kommer bli en liknande repris av söndagen fast istället för vilandet mellan slappandet kommer det nog bli lite städ och tvättstuga på det med :)
Onsdag, torsdag, fredag blir det nog jobb för hela slanten till helgen stundas bröllop och födelsedagsfirande :D

Älskar att det äntligen känns att jag har lite liv utanför jobbet ändå, och att det går att ha det trots att jag bor där jag bor... Till sommaren blir det nog även att påbörja (och om ekonomin tillåter, färdigställa) lite omstyling av kök och hall :) har en så himla läcker ide till köket speciellt :D :D

Sist men inte minst fick jag igår ett erbjudande att förlänga mitt mobilabonnemang av en superduper trevlig tjej på 3 :) och utan några extra eller nya kostnader får jag en sprillans ny IPhone 4s inom en till två veckor :D tänka sig att livet faktiskt har sina ljusa stunder ibland :) jag började nästan tappat tron där ett tag... Eller iaf trodde jag att det var en mycket längre väg till till en ljusglimt än vad det var.
Jag är inte dum nog att tro att lycka är evig, att det är något man hittar och sen vunnit för resten av livet... men jag trodde ändå det var en lång väg till att känna att den finns där inom räckhåll.

Vad jag pratar om nu är inte depression, det är sorg... Och det är en skillnad en STOR skillnad för mig iaf. Depression är något jag drabbats av men inte kunnat sätta fingret på varför, det har ingen för mig konkret förklaring eftersom det sällan baserats på något som hänt. Jag vill ingenting och jag vet inte varför. Sorgen är att jag har förlorat någon, en fantastisk vän, en underbar älskare, en del av mig... Jag vet varför jag är ledsen när jag ser hans dörr, jag vet varför det skär i mitt hjärta när jag hör country musiken, när jag ser och hör om dig förstår jag vad det är jag känner och varför och jag inser att det inte är något som bara försvinner men att det är något som kan slå mig när som hellst... Jag vill säga att jag förstår den smärtan, hur jobbig den än är, så måste den få vara det. Jag måste få gråta för att saknaden är stor, jag måste få skriva om det och jag måste få prata om honom, berätta om honom så att han lever vidare med oss. Jag vill bara inte att folk ska bli så himla oroliga!!! När ni blir det är det som att säga till mig att det jag känner inte är normalt, att jag inte borde eller inte får gå igenom det för erat välmåendes skull... Jag vill inte att ni ska må dåligt pga mig fattar ni väl?!! Jag vill kunna prata om honom och berätta hur stor saknaden är, för det är vad som får er att förstå hur betydelsefull och viktig han var, vilken underbar människa vi har förlorat.

Jag vill tillägga att jag slutat känna press över att försöka hitta någon slags lycka som överskrider sorgen. Jag har istället börjat uppleva små stunder av lycka i dom vardagliga sakerna samtidigt som jag vet att jag inte gör något för att försöka förtränga eller glömma. Idag köpte jag en bok som jag ska ha som en minnesbok och hyllning till Mange där jag ska sätta in bilder och skriva sådant som inte får glömmas med tiden. Jag tror att det är ett viktigt steg att ta eftersom jag är så rädd att glömma, att det ska kännas som att det aldrig hänt som att han bara var något jag drömt. Jag ser egentligen inte fram emot att rota igenom alla minnen, för det som får mig att le och skratta får mig i nästa stund att gråta för att det känns så nära men med insikten att det är så långt bort... men det kommer bli skönt när det är gjort...
Tänka sig att det snart gått 3 fulla månader sen du lämnade oss... Tiden bara rusar...

Ne nu är det dags att sova ett par timmar innan jobbet.

Puss och God Natt


Hemlängtan..

Jag har känt mig lite deppig ett tag nu, börjar inse att det nog faktiskt handlar om hemlängtan... Jag saknar mina vänner i Finspång, jag saknar att kunna gå ut nån gång att ha tillgång till saker utan att behöva planera så mycket. Bussarna går ju lite oftare från Finspång än från rejmyre minst sagt. Samtidigt så älskar jag mitt jobb men det är också nästan det enda jag levt för sen jag flyttade hit, jag har ingen fritid att tala om... Jag lever som en gammal tant fast jag är 26 år och singel, livet borde bara roligare än att längta till desperate housewives på tisdagar och greys anatomy på onsdagar. Så fort jag är ledig blir jag riktigt deprimerad när jag egentligen borde känna glädje... Så vad prioriterar man? Ett bra arbete och en kass fritid eller en sämre arbetsplats fast ett roligare liv utöver det?
För mig är det skitsvårt, jobb är ju en lika stor del som fritiden det är superviktigt för mig att trivas, och att mina arbetskamrater trivs med mig... Jag vet inte hur jag ska göra, men hur som hellst så är det inget som händer innan eller under sommaren utan i så fall till hösten och jag kan ju hinna tänka om innan dess.

Fan va skönt livet skulle vara om man var ekonomiskt oberoende, inte nödvändigtvis mångmiljonär, har aldrig varit speciellt intresserad av ett lyx och flärd liv, kanske att testa på någon gång men inte så att det är en förhoppning jag har i livet, men att man har så man klarar sig månad efter månad, att aldrig behöva sitta utan mat, att alltid kunna betala sina räkningar bara den säkerheten så skulle livet vara så mycket lättare, man skulle nog våga chansa mer tror jag, pröva sig fram inom olika yrken och olika städer kanske till och med... Fast Finspång kommer nog alltid kännas som mitt hem, och det är nog alltid dit jag skulle återvända. Ne nu ska jag natta mig själv puss o kram


10/4-2012

Jag visste inte vad jag skulle skriva som rubrik idag... Vet egentligen inte vad jag ska skriva om men orden brukar rulla på när man väl tar sig tiden.
Just nu ligger jag i Stinas säng och lyssnar på musik i headsetet för Stina ligger o sover. På senare tiden har det inte hänt mycket i mitt liv, mest jobb men härom dan kom Gitte och hälsade på och sov över hos mig :) den tjejen gör mig alltid på så bra humör! Alla minnen man kan prata om, saknar henne som fan! Alla borde ha en Gitte i sitt liv, någon som alltid har ett härligt humör och får en att skratta så tårarna rinner och standard för oss är myskväll framför någon film nermysta i soffan med täcken och kuddar och MASSA onyttigt :D ingen jävla bantning här inte, jag går mot strömmen, jag VÅGAR se ut som jag alltid gör beach 2012!!! tänka sig att jag ÄLSKAR min stora rumpa och min mjuka lena kropp, den kanske inte är den vackraste av alla kroppar men den är varm och mysig och det bor en väldigt omtänksam, djup och kärleksfull person inuti och det är hon som borde räknas mest. Det enda jag ska jobba på utseendemässigt i sommar är solbrännan :) :) :) sol sol sol Gud vad jag längtar efter värmen och solen :) i sommar kommer jag efter en del om och men äntligen få jobba natt :) hoppas jag kommer trivas med det, att ställa om dygnet kommer nog inte vara något större problem eftersom att jag gärna ställer om det så att jag lägger mig mellan 3-5 på mornarna när jag är ledig. Kommer bli skönt med lite mer ledigt i sommar med :) då tänker jag verkligen åka till Kalmar och gå ut, den staden blommar verkligen upp på sommaren, man kan knappt tro att det är samma ställe.

I övrigt har jag känt mig ganska nere ett tag nu, eller uttråkad... Är så trött på att aldrig känna att livet leker längre... Känns som alla skaffar barn, alla vet att det är det dom vill göra, bilda familj och leva tillsammans med någon... Det vill jag med ha en vacker dag men inte nu, kanske om 5-7 år? Så vad ska jag göra för att livet ska kännas meningsfullt tills dess? Jag har slutat leta efter någon speciell för jag vill helt enkelt inte just nu, jag känner mig ganska avtrubbad... Det enda jag tycker är konstigt är att jag inte blivit så här tidigare? Menar bägaren borde ju blivit överfull redan i högstadiet kan jag tycka men men det kanske inte var antalet gånger man blivit sårad utan sättet man sårats på som gör skillnaden. Samtidigt är det en ganska skön känsla, jag känner mig inte så värst arg eller ledsen längre, jag känner mig ganska likgiltig bara.
Klart tänker jag mycket på Mange minnena eller varför eller hur då tär känslorna på en ganska bra så jag försöker undvika det, det får vara bra med känslostormar ett tag nu.
Det är nog en bra beskrivning på läget... Man har fått nog av att känna något alls ett bra tag fram över och jag undviker nu alla potentiella anledningar till att känna. Lite glädje skulle dock vara välkommet, lite kul i mitt liv :) lite utekvällar, lite sommardagar, lite andra miljöer och nya ansikten :) det skulle nog inte skada iaf :)


Dejtastrofy

Har nu bestämt mig för att lägga ner dejtandet ett tag.
Visst jag har haft roligt,
kul att träffa nya människor,
skönt att komma bort en stund...
men i slutendan är det enda jag tänker på Mange.
Ingen kan någonsin ersätta honom... Tror jag försökt täcka över saknaden efter honom med dejter.
Jag saknar trygghet och jag saknar kärlek,
men jag kan tyvärr inte ta emot det just nu ändå....

Metafor;
jag är röksugen.
Jag försöker ersätta mitt sug med tex choklad.
Jag gillar choklad,
faktum är att jag älskar choklad.
Men i det här fallet hjälper det inte med choklad.
Det är fortfarande cigg jag vill ha!
Hur mycket choklad jag än äter.

Det är svårt för mig att träffa folk som inte kände honom, som inte vet vem han var och som egentligen inte bryr sig... Det är inte heller rättvist att hoppas att någon ny kille skulle kunna rida in i mitt liv på en vit häst och göra allting bra igen. Även om jag mot alla odds faktiskt lyckades bli kär i någon så skulle ju ändå saknaden finnas kvar... Jag skulle fortfarande känna sorg.
Vad fan är det jag försöker
uppnå med allt egentligen?!!
Att inte sörja mer?
Det är lika meningsfullt som att försöka få en katt att bli ett vattendjur...

Tiden läker alla sår säger dom...
Det stämmer säkert....
Tiden styr vi dock inte över,
Hade vi gjort det hade jag fan inte suttit kvar här på det här datumet!
Skittid att gå långsamt!


Big Brother

Ja ni...
I år såg jag fram emot att kunna se BB, men nu vet jag inte riktigt...
Jag gillar att se lite romantik, lite drama, konflikter o sånt... Men alltså... Det här är för mycket! Det är barnsligheter heeela tiden! Deras bus är inte ett dugg kul och det drabbar folk som inte är "delaktiga" i kriget som tydligen pågår där inne... man tycker bara synd om folk tillslut. Romantiken ska vi inte ens prata om! Det är bara alla på alla, ingen är speciell på festerna hånglar dom laget runt killar med tjejer, tjejer med tjejer, killar med killar... Ingen bryr sig om nått alls. Den mest underhållande personen där inne tyckte jag var Hanna W, hon var en sån där person som jag älskade att störa mig på även om jag tyckte att hon gick över gränsen med sitt "girl on girl action". Blev ändå imponerad av henne under jackass veckan som var, det fanns saker jag aldrig skulle vågat göra men som hon gjorde utan att visa någon rädsla alls... Och flera gånger när dom andra hållt på med sitt under all kritik äcklande har man sett hennes ogillande min, vilket för mig varit bland dom sundaste reaktionerna över huvud taget där inne! gömma grejer, lukta i en burk med bajspapper, kasta mjöl, dricka äggulor och spy, lukta i skor, ha sönder grejer för varandra..... Ne jag är inte ens nyfiken på att se vad som händer härnäst, jag överger BB 2012 idag, i år är det verkligen under all kritik. Hoppas på roligare människor nästa år, iaf några med nått innanför pannbenet. Ska jag ändå kora en vinnare för i år tycker jag nog att Joe eller Amadeus förtjänar titeln bäst.

Nu är det läggdags,
Jobb på rubinen i morgon :)
Saknar dig Mange,
du finns i mina tankar jämt.
Känns som jag har sagt allt och lite till och nu bara repeterar mig... Och ju mer jag pratar om dig, ju mer tänker jag på dig... På att du inte finns hos oss mer... Ju mer jag tänker på det, ju sämre mår jag...
Ju sämre mår jag över att MITT liv går vidare, jag känner mig skyldig Mange... Så skyldig att jag inte kan tillåta mig själv att känna mig lycklig med någon annan..... För mig är det som att säga att du inte behövdes i mitt liv, att du inte spelade någon roll... men det gjorde du! Jag hade fortsatt sökt kärleken om du levt idag, och jag hade kommit upp och tagit en cigg och berättat om det för dig för vi såg inte varandra på det sättet längre...... men nu när du är död... det känns som att försöka ersätta tomheten du lämnat i mig med någon annan, och jag vill att du ska veta att du betydde något! Du betydde såå mycket för mig! Att sitta och prata med dig på vardagarna, att umgås ett gäng och spela tvspel på helgerna... Det var mitt ljus i vardagen här... Att säga att jag saknar min vän känns så obetydligt, det beskriver inte ett dugg känslan av vad som pågår i mig... Saknad ett så litet ord, och vän... ett så enkelt kort litet ord....... Det jag känner för dig är varken enkelt eller kort... En sorg som alltid kommer finnas med mig, kanske inte alltid lika tung men ändå något som alltid kommer finnas, en del av dig som så länge jag lever kommer finnas med mig.... Det är så sjukt att du inte finns längre....... Jag saknar ihjäl mig efter dig!!!


Remember When fortsättning

 

Tänkte jag skulle fortsätta lite från
det jag började skriva om härom dan...
Jag skrev att första gången jag började gråta på begravningen
var när jag träffade din pappa,
sen kom jag ifrån ämnet lite när jag skrev om våra minnen tillsammans med honom...
Vi kom till begravningen ganska tidigt,
det var jag Stina och Isabell som åkte ihop...
Vi började med att gå in i kyrkan och titta på kistan och på blommorna,
Blomman som Isabell beställde från oss

Pratade lite med din mamma...
Molly var där med, hon var den lilla solstrålen hon alltid varit...
Klart det är inte lätt för en 4 åring att förstå att du verkligen är borta,
vi "vuxna" förstår vad dom säger
men har svårt att greppa innebörden...
Vart efter kom fler och fler människor till kyrkan
och det var dags att sätta sig.
Det första som prästen sa kommer jag inte ihåg riktigt,
tror det var något om att en människa tog så lite plats på jorden,
mindre plats än ett träd gjorde i skogen...
Det jag tog in var när han började prata om
att det fanns bara EN Mange
och det kommer aldrig finnas en ny som kan ta hans plats,
jag retade mig på hur jag aldrig fått honom att förstå
hur värdefull och uppskattad han var...
Det svider att veta att du trodde att dina mindre smarta handlingar
i livet gjorde dig mindre värd att älska!
Att det inte fanns någon anledning att älta dem,
vad som är gjort är gjort
det enda vi kan göra är att fortsätta och lära oss av våra misstag
och försöka bli bättre människor.
Ett exempel är att du nu kört ihjäl dig,
vilket är det dummaste du någonsin gjort i ditt liv!
Du lämnade en flicka utan sin pappa,
två föräldrar utan sin son,
många syskon utan sin bror,
tjejer utan sin kärlek,
människor i din omgivning utan sin vän
och många många fler.
Du har aldrig sårat så många i ditt liv
som den dagen det lovar jag dig!
Men vet du vad?
Vi älskar dig ändå,
villkorslöst!
Jag vill säga från djupet av mitt hjärta att vad det gäller mig
så är du förlåten,
för allt.
Jag ville bara att du skulle vara lycklig och må bra,
det är vad jag alltid velat för dig.
Min högsta önskan för dig som det är nu är att du är det,
det är vad som får mig att kämpa vidare.
Tessan spelade in en låt till dig av Miley Cirus som spelades i kyrkan,
hon har så vacker röst
och texten var verkligen från hennes hjärta utvalt till dig...
Sen sjöng vi en psalm till dig,
jag blev väldigt rörd att det var samma sång
som Stina valde ut till videon hon gjorde till minne av dig...
Vi satt en hel kväll och försökte få tag i den på diverse sidor på nätet,
till sist köpte jag den på iTunes.
Vi ville verkligen ha just den för den passade dig så bra!
-Glöm inte bort att du är värdefull- heter den.
Sen spelade dom din låt,
en omtalad låt av en omtalad artist när det kom till dig;
Alan Jackson - Remember When.
Jag kommer inte ihåg att du spelade just den under tiden vi umgicks,
men så lyssnade vi ju oftast på lite muntrare musik...
Jag kan verkligen tänka mig hur mycket du älskade den här låten,
bara att höra Alan Jacksons röst fick tårarna att rinna...
Jag hoppas jag aldrig glömmer din röst när du sjöng med i hans låtar,
jag bannar mig själv att jag aldrig spelade in dig...
Country musiken är vad jag relaterar mest med dig,
mest med oss kanske...
Sen fick man gå upp och säga några ord om man ville,
jag hade nog kanske innerst inne velat...
men det känns som jag tagit så stor plats i din bortgång redan
att jag trampat en del människor på tårna pga det...
Om någon av er som läser det här känner så ber jag så hemskt mycket om ursäkt,
det har inte varit min mening att få något av det här
att handla om mig...
Han var en av 3 personer jag umgåtts med dagligen här ute i Rejmyre
och det är inte så att jag försöker påvisa
att jag kände honom bättre än någon annan...
Han var väldigt öppen med dom flesta.
Det jag kände av honom älskade jag verkligen,
han var en trygg plats i mitt liv.
En vän jag kunde räkna med när det gällde,
en vän jag pratade med när jag behövde.
Hans sällskap fanns alltid nära till hands...
Jag har aldrig tidigare förlorat någon jag brytt mig om
och även om jag fasat att den dagen skulle komma
trodde jag inte det skulle vara han,
inte heller någon annan i våra åldrar som jag umgås med...
Vi var ju odödliga.
Jag längtade verkligen till sommaren
då jag i år bestämt mig för att inte jobba konstant hela tiden som förra året.
Jag skulle vara mer ledig,
vi skulle festa ihop på din bakgård,
grilla, sola, lyssna på musik till sena nätter, åka till sjön med barnen.
Vi hade hela livet kvar att vara vänner och hitta på saker,
träffa nya människor...
Och så slutar historien så här?
Mitt i början av ett kapitel...
Din mamma pratade lite iaf om hur du var mamma och pappas skatt
och hur mycket dom älskade dig.
En av dina systrar med,
(tror det var Jessica men jag vet inte säkert
för jag har knappt träffat dom nått)
Sen fick vi gå fram med våra handbuketter och lägga i två krukor vid din kista....
Det var så ofattbart att tänka att du låg där i...
Fina, underbara, varma Mange....
Efter det var begravningen över och vi fick gå ut.
På varsin sida om utgången stod din mamma och pappa,
dom tackade alla som kommit.
Jag stålsatte mig verkligen för att jag inte skulle gråta
när jag skulle krama din pappa en sista gång...
Det fanns så mycket jag hade velat säga honom,
allt du berättat om honom och vad han betydde för dig...
Det blev ist en varm kram och det enda jag fick fram var
"världens bästa pappa!"
jag fick uppmaningen "nu sköter du dig"
med glimten från sorgsna ögon...
Sen åkte vi hem igen...
Jag försökte sova på dagen men det gick inte,
jag försökte sova på natten...
Det blev något mellanting mellan vakenhet och sömn...
Det sista jag drömde var att jag kunde känna dig i sängen
sova bredvid och jag försökte förklara för Stina och Anna
att även fast jag vet att du var borta
så kändes det att du var där i min säng
för jag vilade huvudet på din axel
och kände värmen,
det kunde inte bara varit en dröm eller en fantasi!
I nästa stund slår jag upp ögonen,
inser att det är kudden jag håller om
och som jag vilar huvudet emot,
i min luddiga sömnvärld hade jag fått det till din axel och värmen...
Ja... det var min egen andedräkt mot kudden...
Jag klev ur sängen och började gråta,
jag bara grät och grät och grät det fanns ingen tröst
och inget stopp, total hopplöshet.
Förståelsen om vad det innebär med att aldrig mer få träffa dig i livet...
Jag ringde jobbet och ställde in mina pass lördag och söndag
sen ringde jag min stora trygghet i livet,
min bästa vän Marie och bad henne komma och hämta mig,
sen kom hon och hämtade hem mig till sin familj.
Vi satt på deras tomt i solen och pratade lite,
hon lagade mat och vi kollade på film...
Varje gång när jag har mått dåligt är det dit jag åker,
jag känner mig hemma, jag slappnar av, laddar batterierna...
Hon pratar alltid med mig på ett sätt som är lätt att förstå och ta in...
Hon vet hur jag mår när inte jag ens vet det själv,
hon läser mig som en öppen bok
och det spelar ingen roll hur lång tid det gått,
hon finns alltid där i lilla Skånstorp och tar in mig med öppna armar...
Så tacksam jag är för det,
vi har gått igenom så mycket ihop...
Hon har funnits där för mig sen jag var två år...
På söndag kväll åkte jag iaf hem igen med nya krafter
vilket jag är ännu mera tacksam över nu
eftersom någon slags influensa bröt ut lite senare...
Inte så konstigt egentligen, som man mått på senaste...
Gått och spänt sig, oroat sig, undrat,
väntat på något bättre? Värre?
Vad vet jag.
Huvudvärk varje dag, trötthet, sömnlöshet....
Har känt att ryggen värkt ett tag nu
på ett sånt där sätt som den gör när man håller på att bli sjuk
och svalget har värkt på kvällarna.....
men vad ska man göra?
Går det inte att sova så gör det inte det,
äta o dricka... Det var jag ju knappast duktig på innan...
man har liksom ingen energi att ta av.....
Jag orkar inte ens vara arg och frustrerad över att jag blivit sjuk
som grädde på moset i allt elände.
Ekonomin går åt helvete totalt nästa månad
men jag har faktiskt INGEN energi att lägga ner känslor på något.
Just nu finns jag,
jag ÄR....
Det är allt.
En dag i taget,
en timme i taget;
jag har ont= panodil,
jag är trött= sömn...
I morgon är en annan dag,
i morgon vet vi inget om.

 

image description

image description

image description

image description


Remember When

Igår var vi på begravningen, den var så fin... Jag saknade många ansikten där men jag förstår att det blev för mycket för många.... Blommorna var så fina och kistan med. Det var skönt att få finnas på en plats där vi alla saknade dig, där vi alla förstod varandra... Där vi alla hade kärleken till dig gemensamt... Klart begravningen var jobbig men det var ännu ett ställe där vi hyllade ditt liv. Första gången tårarna kom var när jag kramade om din pappa, jag mindes sommaren hur han kollade på oss när jag följde med in till stan och köpte täcken och kuddar. Jag var ju tillsammans med en annan kille då och vi var bara vänner, men han såg framtiden och jag minns när du berättade att han sagt; det kommer sluta med att du kommer hem till mig med tjejen och en blåklocka... Några veckor senare kom vi hem till honom och av en händelse hade du faktiskt en blåklocka... Inte av den anledningen dock. Hur vi satt där i hans vardagsrum och var så nyförälskade och stolta över varandra men samtidigt lite generade över att han hade haft rätt... En gång när vi var uppe vid garaget och din pappa var med sa han åt mig att jag skulle ta hand om dig, jag sa att jag skulle det även om du inte ville påskina att du behövde tas hand om... Din pappa påminner mig om dom lyckligaste stunder vi hade, jag föll verkligen pladask för din charm, jag var så tokkär att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag såg dig känna precis lika dant. Jag tror aldrig riktigt jag varit så lycklig som då, jag längtade till kvällarna för då låg vi bara och pratade och höll om varandra i sängen, vi såg film oxå, massa film! Jag kände att vi kom varandra in på livet på riktigt, redan innan vi blev tillsammans kunde vi prata om allt... Det föll jag för mest, du var en enkel kille som inte försökte dölja dina brister, istället pratade du öppet om dom, delade med dig av din livs historia anförtrodde saker till mig... Du släppte in mig och försökte inte dölja eller försköna någonting, du spelade alltid country och sjöng alltid med i låtarna och kollade mig i ögonen för att se att jag tog in texten, det gjorde du även efter det tog slut... Min sång till dig var edwina hayes - feels like home. Jag kommer ihåg det som igår; jag berättade om den och förklarade att den här texten beskrev precis hur jag kände, redan första gången jag såg honom på en fest han hade så kändes han hemma, som en självklarhet som alltid funnits där och som en trygg och varm person. Vi låg och höll om varandra i sängen och jag satte på låten på mobilen... Du tyckte den var fin, jag tror till och med du blev lite rörd.

Hur kan man träffa en person och känna sig så fullkomligt hemma? Jag läste dig som en bok... men ju mer jag såg ju längre bort stötte du mig... Det är inte som att jag plötsligt nu insett att du och jag skulle levt ett långt lyckligt liv ihop, iaf inte på det sättet.. Våran förälskelse var förbi i ett trollslag men jag slutade aldrig bry mig om dig! du var fortfarande hemma för mig, fortfarande min country kille som hade samma passioner i själen som mig. Jag hör dig fortfarande sjunga, jag tänker fortfarande på den där gnistan i ögonen du alltid hade... Att du inte är här mer har verkligen börjat sjunka in nu... Idag är den värsta dagen hittills... Jag fick sån total panik av alla hemska känslor, det kändes som att bli attackerad inifrån och jag kan inte göra ett skit! Jag bara måste gå igenom det fast jag inte vill, fast jag inte orkar, fast det känns som jag själv stryker med av sorgen snart så kan jag inte göra annat än att bara vänta ut det. Hade jag inte varit så inihelvetes stark som jag faktiskt är hade jag stoppat i mig vart enda preparat möjligt för att lindra det här... Men det skulle bara vara att ställa till det ännu värre för mig själv, så mycket vet jag om droger iaf att du lindrar aldrig smällen, du rullar den framför dig likt en snöboll som bara blir större och större...
Ne nu orkar jag inte skriva mer, mina ögon svider som vanligt... Hoppas på lite sömn i natt. Hej då.


Fucked up

Ibland undrar jag hur jag hamnade här, hur jag blev så mentalt efterbliven att jag förstört min förmåga att älska män på ett "normalt" sätt...
Jag har ju egentligen skapat det här själv! Jag kan skylla på att andra sårat mig, DOM har gjort mig till den jag är idag.... men sanningen är att att jag har tillåtit dom att såra mig... Jag har satt mig själv sist och hans vilja först... Jag har inte ens krävt respekt och kärlek i utbyte.... bara hoppats på att någon nån gång skulle se det fina i mig och vilja stanna..... Det hände aldrig... och idag är det försent.... min syn är för länge sen snedvriden och mitt sinne misstänksamt. Blir jag väl behandlad, (bättre än jag brukar bli) blir jag obekväm, i hela mig skriker det att det inte känns okej, det är inte rätt... Jag blir rädd, det är inte jag och jag flyr... Jag har alltid velat visa min kärlek, min omtanke så att människor runt omkring mig ska känna sig värdefulla, betydelsefulla för mig.... Men har en man försökt visa MIG just det så går inte det för jag kan inte ta emot det, jag kan inte acceptera det... Som en standard inpräntad tanke så undrar jag vad det är för fel på grabben... En del gånger när jag lärt känna någon som är väldigt snäll i naturen som visat intresse för mig så har jag känt att jag vill inte "skända" honom, jag vill inte förstöra något så fint och oskuldsfullt med min historia, mitt bagage... Antar att det är därför jag fastnat för folk med problem, att jag inte är ensam om att vara förstörd och att jag vill kunna kämpa ihop med någon om ett bättre liv tillsammans.... men det funkar inte så... Inte många vill bli hjälpta... Eller så vet dom inte hur dom ska kunna ta emot hjälp... Orkar inte dra upp sin historia på nytt.... Därför kan jag inte bli arg när jag blir illa behandlad, jag vet att det finns problem... Jag hoppas bara att kunna lösa dom ihop...
Dom flesta tror så bra om mig, att jag skulle ALDRIG hit och dit... men jag kan avslöja att det är många saker jag aldrig skulle göra men gjort om och om igen... Jag tappade bort mig själv, och när jag hittade tillbaks hade jag redan förstört så mycket, gått emot nästan alla mina principer... Jag är inte samma person som jag en gång var, som jag en gång var stolt över... Det finns saker jag aldrig kommer kunna ändra på, en del saker har blivit vardag och en del av mitt liv... Är det något jag ångrar är det hur jag började mitt liv vid 15 års ålder... Hade jag älskat mig själv då, hade jag inte varit så förbannat osäker så hade jag inte behövt ha så bråttom att bli vuxen... Jag kan iaf säga att jag levt, att jag varit med om mycket både bra och dåligt... Idag älskar jag faktiskt mig själv, men det är försent att förändra vissa saker... Men jag kommer aldrig ångra att jag försökte laga dig, jag har förlåtit dig för vad du gjorde, och du ska veta att jag var stark nog att gå när jag ville men jag ville inte ge upp utan en fight. Jag ville skaka om din värld, få dig att öppna ögonen och se ditt eget värde... Jag är ledsen att jag inte hann längre än vad jag gjorde, men jag är inte ledsen att jag försökte. Jag kommer aldrig ångra att jag försökte! Oavsett vad det har kostat mig så ska du veta att du var värd var enda sekund... Jag kan inte klandra dig för att du var så lik mig. Kärlek kommer i alla dess former och skepnader. Men gubben jag vet att du älskade mig med och att du uppskattade mina försök, för du kom tillbaka... Jag kommer aldrig glömma och jag kommer alltid vara tacksam och glad över att du kom tillbaka <3


Vägskäl

Känns som tiden stannat.
Just nu väntar jag bara på begravningen... Hoppas det kommer kännas lite lättare efter den, har ångest var enda jävla dag... Jag tänker på dig i ett trångt kallt utrymme i vrinnevis källare... Jag tänker på dina händer, som en gång varit så varma och trygga... Nu kalla, vita... Stela... Jag tänker på värmen i din blick och i ditt sätt när du höll Rasmus... Jag såg framför mig att du skulle åtminstone skaffa två till efter Molly så barnkär som du var...... Var... Inte ÄR....
Jag mår så otroligt dåligt när jag tänker på vad död verkligen innebär... Nån stans vill jag inte att du ska bli begravd..... För när du är det... Då är du verkligen borta, på riktigt...
Jag tänker varje dag på att jag skulle vilja åka till sjukhuset och hälsa på dig.... Det som finns kvar av dig, din kropp.... Jimmy återhämtar sig och du stendog, varför kunde inte du oxå blivit blåslagen med brutna ben men ändå överlevt?!!! Jimmy lever ju, ni satt i samma jävla bil! Hur är det rättvist att inte du klarade dig med?!!
Och varför måste jag fortsätta anstränga mig!! Folk är oroliga hit och dit, men nu har jag gjort mitt yttersta för att få dom att förstå att jag överlever... Även om jag knappt vill det själv, att ta sig igenom din bortgång är allvarligt talat det svåraste jag behövt göra under mina 26 år och 47 dagar på den här jävla jorden! Ibland vill jag bara skrika, ibland gråta, ibland spy men så sluter jag mina ögon och andas och tänker inte mer nu, inte mer... Jag orkar inte börja om igen... På din begravning behöver jag dock inte låtsas längre... jag vill bara skrika och gråta tills jag tuppar av.... Varför händer inget med kroppen i sånna här situationer typ försätter sig själv i koma för att slippa känna... Varför är jag inte rik och har lyxen att vara sjukskriven ett tag, få sitta och lyssna på min musik, bli ensam med mina tankar och få skriva av mig.. Ge mig en månad eller två, men va fan två veckor!!! Sen slita arslet av sig för att klara sig ekonomiskt, vart fan är RÄTTVISAN i det?!!! Du kommer må bättre av att jobba, det blir inte bättre av att gå hemma! Vad vet ni om vad som är bäst för mig?!!! Alla jävlar säger att man har rätt att sörja, så länge man inte är ledsen utan klarar av att träffa folk, le, vara social, klara av jobbet!!!!!!!!!!!! DÅ ÄR DET JÄVLIGT OKEJ ATT VARA LEDSEN ÖVER ATT DIN NÄRMAST VÄN 24 ÅR GAMMAL DOG I EN BILKRASH!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vill bara be alla dra åt helvete idag!!!


Mange min vän

Jag saknar dig som fan!!
Tänker på dig HELA tiden, jag har dåligt samvete när jag inte gråter även fast jag gjort och gör det gång på gång. Att inte omge mig av saker som påminner om dig hela tiden får det att kännas värre, att allas liv går vidare utom ditt... Fattar inte världen att du är borta? Fattar inte poolen att du är borta? Fattar inte kassörskorna på Coop att tiden står still, varför fortsätter ens bilarna att köra, varför kan inte tiden bara stanna?! Jag vill inte acceptera och jag vill inte gå vidare. Jag vill gå tillbaks till dig där då låg på sjukhuset och bara lagt mig ner o gett upp bredvid dig. Där är jag nu mentalt... För varje timme som går försvinner den där känslan när jag höll din arm mer och mer.... Sista gången jag tog i dig och jag vet att när jag tänkte på det igår fanns jag där i den stunden så mycket att det kändes som
att resa i tiden, jag kände tyngden av din arm i mina händer och den sista värmen i din kropp... Jo nu när jag skrev det kände jag det, minnet fanns kvar tydligt! Drar en lättnadens suck... Är så rädd att en sekund av mitt minne av dig ska bli suddigt... Så jävla rädd för jag vet att det är så det kommer sluta till sist... Att jag minns dig men inte allt vi gjort, allt du brukade säga...
Jag går till olycksplatsen flera gånger om dagen, jag och Stina... Vi tar en cigg med dig precis som vi brukade göra... Jag står där o tänker; undrar vad vi hade pratat om nu om du var här? Hur kul vi hade haft på Harrys som vi skulle till i lördags kanske... Vi kanske hade pratat om nästa helg då du skulle ha Molly, vi tänkte ju åka till badhuset någon dag så Rasmus skulle få uppleva det första gången i sitt liv... Du var så fin när du höll i Rasmus, det värmde hela mig att se hur du sken sådär som tjejer brukar göra när dom får hålla i en liten, den där modersinstinkten som vaknar. Du hade nog en fadersinstinkt... Första gången du höll i Rasmus blev han helt lugn, helt kär faktiskt... Han kollade på dig som han beundrade dig... Han behöver verkligen en kille i sitt liv och jag tänkte för mig själv att det var tur att han fick låna dig lite, få känna värmen från en trygg varm man... Jag såg framför mig hur du senare i hans liv skulle fylla hans huvud med idiotsaker om kvinnor fast med glimten i ögat. Du skulle ha levt Mange, du skulle ha varit mollys pappa länge till! Du skulle ha bearbetat allt som hänt i ditt liv och träffat en tjej du blev sinneslöst kär i, du skulle ha fått många fler barn. Vi skulle gått på Alan Jackson konsert, vi skulle dunkat musik i din lägenhet hela sommaren, grillat på nätterna och pratat o sjungit till gryningarna. Alla människor skulle varit där Mange och vi skulle ha haft så jävla kul! Vi skulle vara lyckliga unga och fria, jag kan inte vara det utan dig just nu! Jag kan inte se framtiden... Känns jobbigt nog att se att det kommer komma en ny dag i morgon och du är inte i den... Jag tror Tessan ska sjunga på din begravning iaf, hoppas hoppas hon klarar det för jag älskar hennes röst, hon ska sjunga din favoritlåt... Den glömde du allt spela för mig.... Jag hade velat ha mera tid med dig, tid att lära känna dig bättre... Jag tror jag kände dig rätt bra ändå, du gick att läsa av som en öppen bok, iaf för mig. Du sa en sak men jag såg en annan... Du är var så jävla fin Mange, det spelar ingen roll vad du gjorde mot mig... Du var en fin människa med ett fint hjärta som var värt sin vikt i guld, jag vet att du gjort saker du inte är stolt över men det är bara handlingarna... Dina handlingar gav inte dig ditt värde, vi kan bli dömda för dom av andra men jag vet att det var ditt desperata sätt att ta dig genom vardagen, genom livet... Men det var inte du, du var en varm människa som man lärde känna på ett knäpp med fingrarna, första gången jag träffade dig kändes det som att komma hem, jag hade aldrig sett dig men ändå kändes du som en människa jag känt hela livet innan du ens sagt hej. Jag tror du hade den effekten på många, folk va bekväma kring dig. Du fick alla att känna sig välkomna och hemma i ditt hem. Du skulle bara vetat hur älskad du var! Hur speciell och fin du var. Jag ville så gärna få dig att förstå att du hade ett värde som alla andra... Men du blockerade mig din jävel, när jag ville prata allvar med dig om din självkänsla och ditt mående försökte du skapa gräl hela tiden... Allt för att hålla mig på avstånd. Vilken katastrof vi va där ett tag... Men jag är så glad att vi hann bli vänner igen, så glad att vi hann reda ut allt och att jag fick ett förlåt... Min kärlek på det sättet tog slut för länge sen men min kärlek till dig som vän, som person.... Den kommer finnas där så länge mitt hjärta orkar slå. Min finaste underbaraste Mange..... Stefan är här en del nu, jag finner tröst i att ha honom här eftersom ni var som siamesiska tvillingar på senare tiden, jag känner mig lite närmare dig när han är här... jag ska ta hand om honom åt dig, jag ska vara stark för honom åt dig. Han orkar inte vet du... Inte egentligen... Jag känner förresten inte din närhet, kommer du aldrig och hälsar på mig... Jag vet att jag inte är prio ett men en liten stund kan du väl vara här? Jag väntar på ett tecken... Det har jag gjort sen jag kom hem. En kall vind, ett fladdrande ljus.... Nånting som ramlar? Om du är här kan du inte klappa mig på kinden eller något sånt? Jag ser för mycket film tror jag... Men jag är övertygad om att du är kvar här en stund till, jag tror alla människor får se sin egen begravning... Men jag ska leva för dig Mange, jag ska ha vårat drömliv en dag; ett hus på landet, ett normalt liv med familj... Men just nu vill jag att tiden ska stå still, just nu vill jag vara ledsen. Jag behöver få gråta för att jag mist en så fin vän... Hade du gråtit om jag hade dött? Hade du saknat mig så som jag saknar dig? Du har rätt... Det går inte att tänka så man tror faktiskt inte att folk ska bry sig så mycket.... Stina och jag pratade om det förut... Vi berättar hur mycket vi älskar och uppskattar varandra så gråter vi lite ihop. Våra hjärnor är som synkade, vi sörjer på samma sätt... Det är skönt faktiskt...

Jag hade fått en jobbtid i dag, från 7 till 15.30 meen det blir visst ingen sömn i natt... Stina sover, Rasmus sover... Och jag är vaken och tänker på allt.
Känns fortfarande som du kommer tillbaks snart... Som du kommer komma upp hit och spela kort och dricka öl vilken dag som hellst... Du och Stefan.
Fan att du satte dig i bilhelvetet alltså!
Varför?!!
Så jävla onödigt!!

Nu ska jag försöka få tag i mitt jobb...
Wish me luck...

Älskar dig Mange
Vi ses igen, jag bara vet det...


Tidigare inlägg
RSS 2.0