Igår var vi på begravningen, den var så fin... Jag saknade många ansikten där men jag förstår att det blev för mycket för många.... Blommorna var så fina och kistan med. Det var skönt att få finnas på en plats där vi alla saknade dig, där vi alla förstod varandra... Där vi alla hade kärleken till dig gemensamt... Klart begravningen var jobbig men det var ännu ett ställe där vi hyllade ditt liv. Första gången tårarna kom var när jag kramade om din pappa, jag mindes sommaren hur han kollade på oss när jag följde med in till stan och köpte täcken och kuddar. Jag var ju tillsammans med en annan kille då och vi var bara vänner, men han såg framtiden och jag minns när du berättade att han sagt; det kommer sluta med att du kommer hem till mig med tjejen och en blåklocka... Några veckor senare kom vi hem till honom och av en händelse hade du faktiskt en blåklocka... Inte av den anledningen dock. Hur vi satt där i hans vardagsrum och var så nyförälskade och stolta över varandra men samtidigt lite generade över att han hade haft rätt... En gång när vi var uppe vid garaget och din pappa var med sa han åt mig att jag skulle ta hand om dig, jag sa att jag skulle det även om du inte ville påskina att du behövde tas hand om... Din pappa påminner mig om dom lyckligaste stunder vi hade, jag föll verkligen pladask för din charm, jag var så tokkär att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag såg dig känna precis lika dant. Jag tror aldrig riktigt jag varit så lycklig som då, jag längtade till kvällarna för då låg vi bara och pratade och höll om varandra i sängen, vi såg film oxå, massa film! Jag kände att vi kom varandra in på livet på riktigt, redan innan vi blev tillsammans kunde vi prata om allt... Det föll jag för mest, du var en enkel kille som inte försökte dölja dina brister, istället pratade du öppet om dom, delade med dig av din livs historia anförtrodde saker till mig... Du släppte in mig och försökte inte dölja eller försköna någonting, du spelade alltid country och sjöng alltid med i låtarna och kollade mig i ögonen för att se att jag tog in texten, det gjorde du även efter det tog slut... Min sång till dig var edwina hayes - feels like home. Jag kommer ihåg det som igår; jag berättade om den och förklarade att den här texten beskrev precis hur jag kände, redan första gången jag såg honom på en fest han hade så kändes han hemma, som en självklarhet som alltid funnits där och som en trygg och varm person. Vi låg och höll om varandra i sängen och jag satte på låten på mobilen... Du tyckte den var fin, jag tror till och med du blev lite rörd.

Hur kan man träffa en person och känna sig så fullkomligt hemma? Jag läste dig som en bok... men ju mer jag såg ju längre bort stötte du mig... Det är inte som att jag plötsligt nu insett att du och jag skulle levt ett långt lyckligt liv ihop, iaf inte på det sättet.. Våran förälskelse var förbi i ett trollslag men jag slutade aldrig bry mig om dig! du var fortfarande hemma för mig, fortfarande min country kille som hade samma passioner i själen som mig. Jag hör dig fortfarande sjunga, jag tänker fortfarande på den där gnistan i ögonen du alltid hade... Att du inte är här mer har verkligen börjat sjunka in nu... Idag är den värsta dagen hittills... Jag fick sån total panik av alla hemska känslor, det kändes som att bli attackerad inifrån och jag kan inte göra ett skit! Jag bara måste gå igenom det fast jag inte vill, fast jag inte orkar, fast det känns som jag själv stryker med av sorgen snart så kan jag inte göra annat än att bara vänta ut det. Hade jag inte varit så inihelvetes stark som jag faktiskt är hade jag stoppat i mig vart enda preparat möjligt för att lindra det här... Men det skulle bara vara att ställa till det ännu värre för mig själv, så mycket vet jag om droger iaf att du lindrar aldrig smällen, du rullar den framför dig likt en snöboll som bara blir större och större...
Ne nu orkar jag inte skriva mer, mina ögon svider som vanligt... Hoppas på lite sömn i natt. Hej då.

Ibland undrar jag hur jag hamnade här, hur jag blev så mentalt efterbliven att jag förstört min förmåga att älska män på ett "normalt" sätt...
Jag har ju egentligen skapat det här själv! Jag kan skylla på att andra sårat mig, DOM har gjort mig till den jag är idag.... men sanningen är att att jag har tillåtit dom att såra mig... Jag har satt mig själv sist och hans vilja först... Jag har inte ens krävt respekt och kärlek i utbyte.... bara hoppats på att någon nån gång skulle se det fina i mig och vilja stanna..... Det hände aldrig... och idag är det försent.... min syn är för länge sen snedvriden och mitt sinne misstänksamt. Blir jag väl behandlad, (bättre än jag brukar bli) blir jag obekväm, i hela mig skriker det att det inte känns okej, det är inte rätt... Jag blir rädd, det är inte jag och jag flyr... Jag har alltid velat visa min kärlek, min omtanke så att människor runt omkring mig ska känna sig värdefulla, betydelsefulla för mig.... Men har en man försökt visa MIG just det så går inte det för jag kan inte ta emot det, jag kan inte acceptera det... Som en standard inpräntad tanke så undrar jag vad det är för fel på grabben... En del gånger när jag lärt känna någon som är väldigt snäll i naturen som visat intresse för mig så har jag känt att jag vill inte "skända" honom, jag vill inte förstöra något så fint och oskuldsfullt med min historia, mitt bagage... Antar att det är därför jag fastnat för folk med problem, att jag inte är ensam om att vara förstörd och att jag vill kunna kämpa ihop med någon om ett bättre liv tillsammans.... men det funkar inte så... Inte många vill bli hjälpta... Eller så vet dom inte hur dom ska kunna ta emot hjälp... Orkar inte dra upp sin historia på nytt.... Därför kan jag inte bli arg när jag blir illa behandlad, jag vet att det finns problem... Jag hoppas bara att kunna lösa dom ihop...
Dom flesta tror så bra om mig, att jag skulle ALDRIG hit och dit... men jag kan avslöja att det är många saker jag aldrig skulle göra men gjort om och om igen... Jag tappade bort mig själv, och när jag hittade tillbaks hade jag redan förstört så mycket, gått emot nästan alla mina principer... Jag är inte samma person som jag en gång var, som jag en gång var stolt över... Det finns saker jag aldrig kommer kunna ändra på, en del saker har blivit vardag och en del av mitt liv... Är det något jag ångrar är det hur jag började mitt liv vid 15 års ålder... Hade jag älskat mig själv då, hade jag inte varit så förbannat osäker så hade jag inte behövt ha så bråttom att bli vuxen... Jag kan iaf säga att jag levt, att jag varit med om mycket både bra och dåligt... Idag älskar jag faktiskt mig själv, men det är försent att förändra vissa saker... Men jag kommer aldrig ångra att jag försökte laga dig, jag har förlåtit dig för vad du gjorde, och du ska veta att jag var stark nog att gå när jag ville men jag ville inte ge upp utan en fight. Jag ville skaka om din värld, få dig att öppna ögonen och se ditt eget värde... Jag är ledsen att jag inte hann längre än vad jag gjorde, men jag är inte ledsen att jag försökte. Jag kommer aldrig ångra att jag försökte! Oavsett vad det har kostat mig så ska du veta att du var värd var enda sekund... Jag kan inte klandra dig för att du var så lik mig. Kärlek kommer i alla dess former och skepnader. Men gubben jag vet att du älskade mig med och att du uppskattade mina försök, för du kom tillbaka... Jag kommer aldrig glömma och jag kommer alltid vara tacksam och glad över att du kom tillbaka <3

Känns som tiden stannat.
Just nu väntar jag bara på begravningen... Hoppas det kommer kännas lite lättare efter den, har ångest var enda jävla dag... Jag tänker på dig i ett trångt kallt utrymme i vrinnevis källare... Jag tänker på dina händer, som en gång varit så varma och trygga... Nu kalla, vita... Stela... Jag tänker på värmen i din blick och i ditt sätt när du höll Rasmus... Jag såg framför mig att du skulle åtminstone skaffa två till efter Molly så barnkär som du var...... Var... Inte ÄR....
Jag mår så otroligt dåligt när jag tänker på vad död verkligen innebär... Nån stans vill jag inte att du ska bli begravd..... För när du är det... Då är du verkligen borta, på riktigt...
Jag tänker varje dag på att jag skulle vilja åka till sjukhuset och hälsa på dig.... Det som finns kvar av dig, din kropp.... Jimmy återhämtar sig och du stendog, varför kunde inte du oxå blivit blåslagen med brutna ben men ändå överlevt?!!! Jimmy lever ju, ni satt i samma jävla bil! Hur är det rättvist att inte du klarade dig med?!!
Och varför måste jag fortsätta anstränga mig!! Folk är oroliga hit och dit, men nu har jag gjort mitt yttersta för att få dom att förstå att jag överlever... Även om jag knappt vill det själv, att ta sig igenom din bortgång är allvarligt talat det svåraste jag behövt göra under mina 26 år och 47 dagar på den här jävla jorden! Ibland vill jag bara skrika, ibland gråta, ibland spy men så sluter jag mina ögon och andas och tänker inte mer nu, inte mer... Jag orkar inte börja om igen... På din begravning behöver jag dock inte låtsas längre... jag vill bara skrika och gråta tills jag tuppar av.... Varför händer inget med kroppen i sånna här situationer typ försätter sig själv i koma för att slippa känna... Varför är jag inte rik och har lyxen att vara sjukskriven ett tag, få sitta och lyssna på min musik, bli ensam med mina tankar och få skriva av mig.. Ge mig en månad eller två, men va fan två veckor!!! Sen slita arslet av sig för att klara sig ekonomiskt, vart fan är RÄTTVISAN i det?!!! Du kommer må bättre av att jobba, det blir inte bättre av att gå hemma! Vad vet ni om vad som är bäst för mig?!!! Alla jävlar säger att man har rätt att sörja, så länge man inte är ledsen utan klarar av att träffa folk, le, vara social, klara av jobbet!!!!!!!!!!!! DÅ ÄR DET JÄVLIGT OKEJ ATT VARA LEDSEN ÖVER ATT DIN NÄRMAST VÄN 24 ÅR GAMMAL DOG I EN BILKRASH!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vill bara be alla dra åt helvete idag!!!

Jag saknar dig som fan!!
Tänker på dig HELA tiden, jag har dåligt samvete när jag inte gråter även fast jag gjort och gör det gång på gång. Att inte omge mig av saker som påminner om dig hela tiden får det att kännas värre, att allas liv går vidare utom ditt... Fattar inte världen att du är borta? Fattar inte poolen att du är borta? Fattar inte kassörskorna på Coop att tiden står still, varför fortsätter ens bilarna att köra, varför kan inte tiden bara stanna?! Jag vill inte acceptera och jag vill inte gå vidare. Jag vill gå tillbaks till dig där då låg på sjukhuset och bara lagt mig ner o gett upp bredvid dig. Där är jag nu mentalt... För varje timme som går försvinner den där känslan när jag höll din arm mer och mer.... Sista gången jag tog i dig och jag vet att när jag tänkte på det igår fanns jag där i den stunden så mycket att det kändes som
att resa i tiden, jag kände tyngden av din arm i mina händer och den sista värmen i din kropp... Jo nu när jag skrev det kände jag det, minnet fanns kvar tydligt! Drar en lättnadens suck... Är så rädd att en sekund av mitt minne av dig ska bli suddigt... Så jävla rädd för jag vet att det är så det kommer sluta till sist... Att jag minns dig men inte allt vi gjort, allt du brukade säga...
Jag går till olycksplatsen flera gånger om dagen, jag och Stina... Vi tar en cigg med dig precis som vi brukade göra... Jag står där o tänker; undrar vad vi hade pratat om nu om du var här? Hur kul vi hade haft på Harrys som vi skulle till i lördags kanske... Vi kanske hade pratat om nästa helg då du skulle ha Molly, vi tänkte ju åka till badhuset någon dag så Rasmus skulle få uppleva det första gången i sitt liv... Du var så fin när du höll i Rasmus, det värmde hela mig att se hur du sken sådär som tjejer brukar göra när dom får hålla i en liten, den där modersinstinkten som vaknar. Du hade nog en fadersinstinkt... Första gången du höll i Rasmus blev han helt lugn, helt kär faktiskt... Han kollade på dig som han beundrade dig... Han behöver verkligen en kille i sitt liv och jag tänkte för mig själv att det var tur att han fick låna dig lite, få känna värmen från en trygg varm man... Jag såg framför mig hur du senare i hans liv skulle fylla hans huvud med idiotsaker om kvinnor fast med glimten i ögat. Du skulle ha levt Mange, du skulle ha varit mollys pappa länge till! Du skulle ha bearbetat allt som hänt i ditt liv och träffat en tjej du blev sinneslöst kär i, du skulle ha fått många fler barn. Vi skulle gått på Alan Jackson konsert, vi skulle dunkat musik i din lägenhet hela sommaren, grillat på nätterna och pratat o sjungit till gryningarna. Alla människor skulle varit där Mange och vi skulle ha haft så jävla kul! Vi skulle vara lyckliga unga och fria, jag kan inte vara det utan dig just nu! Jag kan inte se framtiden... Känns jobbigt nog att se att det kommer komma en ny dag i morgon och du är inte i den... Jag tror Tessan ska sjunga på din begravning iaf, hoppas hoppas hon klarar det för jag älskar hennes röst, hon ska sjunga din favoritlåt... Den glömde du allt spela för mig.... Jag hade velat ha mera tid med dig, tid att lära känna dig bättre... Jag tror jag kände dig rätt bra ändå, du gick att läsa av som en öppen bok, iaf för mig. Du sa en sak men jag såg en annan... Du är var så jävla fin Mange, det spelar ingen roll vad du gjorde mot mig... Du var en fin människa med ett fint hjärta som var värt sin vikt i guld, jag vet att du gjort saker du inte är stolt över men det är bara handlingarna... Dina handlingar gav inte dig ditt värde, vi kan bli dömda för dom av andra men jag vet att det var ditt desperata sätt att ta dig genom vardagen, genom livet... Men det var inte du, du var en varm människa som man lärde känna på ett knäpp med fingrarna, första gången jag träffade dig kändes det som att komma hem, jag hade aldrig sett dig men ändå kändes du som en människa jag känt hela livet innan du ens sagt hej. Jag tror du hade den effekten på många, folk va bekväma kring dig. Du fick alla att känna sig välkomna och hemma i ditt hem. Du skulle bara vetat hur älskad du var! Hur speciell och fin du var. Jag ville så gärna få dig att förstå att du hade ett värde som alla andra... Men du blockerade mig din jävel, när jag ville prata allvar med dig om din självkänsla och ditt mående försökte du skapa gräl hela tiden... Allt för att hålla mig på avstånd. Vilken katastrof vi va där ett tag... Men jag är så glad att vi hann bli vänner igen, så glad att vi hann reda ut allt och att jag fick ett förlåt... Min kärlek på det sättet tog slut för länge sen men min kärlek till dig som vän, som person.... Den kommer finnas där så länge mitt hjärta orkar slå. Min finaste underbaraste Mange..... Stefan är här en del nu, jag finner tröst i att ha honom här eftersom ni var som siamesiska tvillingar på senare tiden, jag känner mig lite närmare dig när han är här... jag ska ta hand om honom åt dig, jag ska vara stark för honom åt dig. Han orkar inte vet du... Inte egentligen... Jag känner förresten inte din närhet, kommer du aldrig och hälsar på mig... Jag vet att jag inte är prio ett men en liten stund kan du väl vara här? Jag väntar på ett tecken... Det har jag gjort sen jag kom hem. En kall vind, ett fladdrande ljus.... Nånting som ramlar? Om du är här kan du inte klappa mig på kinden eller något sånt? Jag ser för mycket film tror jag... Men jag är övertygad om att du är kvar här en stund till, jag tror alla människor får se sin egen begravning... Men jag ska leva för dig Mange, jag ska ha vårat drömliv en dag; ett hus på landet, ett normalt liv med familj... Men just nu vill jag att tiden ska stå still, just nu vill jag vara ledsen. Jag behöver få gråta för att jag mist en så fin vän... Hade du gråtit om jag hade dött? Hade du saknat mig så som jag saknar dig? Du har rätt... Det går inte att tänka så man tror faktiskt inte att folk ska bry sig så mycket.... Stina och jag pratade om det förut... Vi berättar hur mycket vi älskar och uppskattar varandra så gråter vi lite ihop. Våra hjärnor är som synkade, vi sörjer på samma sätt... Det är skönt faktiskt...

Jag hade fått en jobbtid i dag, från 7 till 15.30 meen det blir visst ingen sömn i natt... Stina sover, Rasmus sover... Och jag är vaken och tänker på allt.
Känns fortfarande som du kommer tillbaks snart... Som du kommer komma upp hit och spela kort och dricka öl vilken dag som hellst... Du och Stefan.
Fan att du satte dig i bilhelvetet alltså!
Varför?!!
Så jävla onödigt!!

Nu ska jag försöka få tag i mitt jobb...
Wish me luck...

Älskar dig Mange
Vi ses igen, jag bara vet det...

Klockan är nu 5 på morgonen och jag kan fortfarande inte somna... För varje minut som går blir det mer och mer verkligt, jag kommer aldrig sitta i ditt vardagsrum och prata strunt o lyssna på country mer... Jag kommer aldrig få krama dig igen.

Du var ju min vän!
Jag umgicks inte med många här ute men dig umgicks jag med var och varannan dag! Du stod i Stinas hall igår och pratade om att vi skulle myst hos Stefan och kollat på film. Vi skulle gått ut på Harrys i morgon, eller idag som det nu är...

Jag kommer aldrig i mitt liv glömma denna kväll! Vi stod fan i hallen på väg till dig! Varför kunde vi inte gått en halvtimme tidigare?!!
Jag kommer aldrig glömma läkarnas besked eller din familjs reaktion...
Jag kommer aldrig glömma hur du låg där.... Som du sov fast ändå inte.
Jag kommer aldrig glömma när din syster gav mig din hand och jag kramade om din arm som fortfarande var varm. Hur det då slog mig första gången om så bara för en sekund att det här är sista gången jag ser dig, sista gången jag känner din värme, sista chansen att hålla din hand......
Jag är glad att jag åtminstone fick göra det, fick säga hej då....
Hur kunde du ge upp?!!
Molly kommer bli så ledsen, hon älskar ju dig över allt annat!
Din mamma, pappa, dina systrar, jag! Vi älskade ju dig fattade du inte det?!!!
Världen var en rikare plats med dig oavsett vad du tänkte om dig själv!

Jag hoppas du får frid min vän för det kommer inte jag få på ett bra tag.
Det är första gången jag förlorar någon jag älskar som stått mig nära.
Jag vill inte vara vaken men jag vill inte heller somna, tänk vad jag kommer drömma, tänk när jag vaknar och det är en ny dag men du finns inte i den,
Jag kan inte ringa och fråga vad du gör, jag kan inte ta en cigg med dig när jag har tråkigt. Du kommer aldrig mera skicka ett sms.... Du kommer aldrig mer be mig lyssna noga på texterna till låtarna du älskat. Det är helt sjukt hur mycket jag saknar dig!!! Hur tomt livet kommer bli här utan dig.

Jag tänker flytta... Känner mig inte riktigt manad att söka nytt jobb men jag kan inte stanna här och påminnas om den här kvällen från helvetet varje dag... Jag tror inte jag kommer klara det faktiskt... Jag ska pröva men jag har svårt att se mig själv komma över det och trivas här igen...
Jag kommer dock aldrig glömma dig min vän! Det vill jag inte heller.

Älskar dig Magnus!
Fy fan vad jag kommer sakna dig!