Har nu suttit och kollat på P.S I love you min favoritfilm och nu kör jag den ännu en gång för jag kan verkligen inte få nog. Det känns som jag legat i dvala så länge och änligen kan känna igen... Första gången jag såg den fick den mig att känna också även fast jag var som i koma då, jag såg den, kände den men hoppades inte, drömde inte och nu ser jag den med nya ögon.
Jag vill leva och uppleva, känna passion i allt jag gör glädje som sorg bara det är fullt ut.
Jag kan lyssna på musik och höra den i hjärtat igen, jag kan läsa en bok och bara försvinna.
 Mitt liv är nytt för mig fortfarande fast det gått två månader och jag älskar det fast jag blir ganska lätt rastlös. Jag vill ut hela tiden, träffa nya människor jag vill göra allt på samma gång fast ibland springer livet ifatt en också. Det är inte så att jag flyr snarare blir jag rädd och känner att allt händer för snabbt, ibland känns det fel att bara gå vidare. Ibland undrar jag vem jag har blivit, jag är inte samma naiva tjej som gick in i ett förhållande för två år sen.. Då var jag en person som verkligen rättade mig efter ALLA andra utan egna åsikter och blev jämt överkörd men var dock väldigt omtyckt. Det som gör mig så förbannad är att jag anpassat mig till en persons vilja under två år, utan att han igentligen behövde be om det. Jag har sett till hans behov utan att mina blivit tillgodosedda på säkert ett år, säkert mer. Och nu har jag bestämt mig att det ska aldrig få ske igen. Jag kommer vara den personen jag bryr mig mest om, jag står nu mera upp för mig själv utan konflikträdsla och det är skönt, uppfriskande faktiskt när folk hugger mot en och man för en gångs skull får ta ut sin ilska på någon. Men jag går ut i levandet med ganska stora förväntningar, det är ju något jag söker som jag inte kan sätta fingret på vad än... Men jag vet vad jag inte vill och det är ju alltid en början. Jo något jag vill ha är respekt, och jag vill bli omtyckt och nådd på min nivå men inte ett förhållande igen, jag står så stadigt på mina egna ben och jag gillar att ha mitt eget. Men klart jag vill ha sällskap, vänskap; någon jag alltid kan lita på som finns där. Men det verkar ju lite svårt att hitta. Testade mina nya vingar i helgen men det är ju verkligen inget jag kan skryta om... Men även om det blev fjasko så är jag så glad att jag vågade chansa. Min starkaste egenskap är att jag inte är rädd för pinsamma situationer jag vet att det är bättre att ångra något jag gjort än något jag inte gjorde och jag begår inte misstag, allt är bara erfarenheter, kapitel i mitt liv. Jag är inte blyg och trots allt i en så utseendesfixerad värld så står jag här med stolthet och självsäkerhet för jag lever verkligen för min egen skull, jag är verkligen en person värd att älska för jag ger så mycket tillbaks till dom som älskar mig. Jag är en väldigt tacksam person, jag tycker inte att jag är ful men ingen skönhet heller, jag är jag och jag duger. Jag förtjänar det som kommer till mig på gott och ont och jag kan inte göra mer än att flyta med; älska och hata det jag får uppleva...*suck*.. men det är så underbart ändå att äntligen känna igen, att ha inspiration att skriva igen, kommer inte ihåg när jag skrev såhär sist. Har just börjat läsa "om jag kunde drömma" eller Twilight som den heter orginal. Jag vill ha det jag läser, leva det. Och jag vill ha irländaren i filmen nu med det mysiga leendet, dom mörka ögonen och den gudomliga rösten. Passion som sagt äntligen är den tillbaks, äntligen kan jag drömma igen =)