För en tid sen började jag träffa någon.
Någon jag "kännt" sen förr men aldrig riktigt kännt.
Det var skönt att hitta någon man kunde prata
med, någon som oxå hade tankar om samma saker.
Att hitta något gemensamt betyder mycket ibland.
Skillnaden denna gång var att jag fick ta en titt på
mig själv som person, den person jag ser mig som.
Det ledde till att jag insåg något jag egentligen sett
länge men inte tillräckligt.
Jag har dålig självkänsla.
Varför?
Varför är jag värd mindre? Varför ser jag inte lika bra ut?
Varför är mina problem jobbigare att lyssna på än andras?
Varför bryr jag mig om vad andra tycker?
Varför väger andras tänkande om mig tyngre än mitt eget?
Vad tänker jag igentligen om mig själv?
Varför valde jag att ogilla mig själv?
Värför är det så viktigt för mig att träffa någon
så inte andra ska tycka att jag är patetisk som sitter ensam
hemma för att ingen vill ha mig?
När började jag tänka så?
En del av mig ser ju att det är idiotiskt att tänka så här,
men inte en tillräckligt stor del för att tankarna ska försvinna.
Jag har alltid ursäktat mig själv med att jag inte
vill ta en psykologtid för någon annan som behöver den bättre.
Jag är ju inte självmordsbenägen.
Det är säkert årstidsrelaterat,
eller så är det bara att jag är känslig.
Började läsa en bok; "att älska dig själv".
En del saker är bra och tankevärda,
men en sak har jag hakat upp mig på i boken.
"Du kan välja dina känslor, för du kan välja dina tankar."
Det är du som bestämmer dig för hur du ska reagera på
saker o ting.
Jag har jobbat på detta, mycket.
Det gick riktigt bra där ett tag tyckte jag,
tills PANG! bakslag.
Ångest sker inte bara av en tanke.
Jag vaknade med ångest,
jag satt och räknade rutorna på golvet för
att avleda eventuellt jobbiga tankar.
Men det går inte att förneka att den finns där fysiskt.
Man får svårt att andas och det trycker på bröstet,
det finns! det existerar! Det är inte bara inbillning
som går att välja bort.
Så nu ska jag ta mig i kragen, nu är det nog.
Jag ska vara värd hjälp även om jag ligger i lä
med många andra.

Så många gånger man tänker att man har hela livet
på sig att fixa alla problem och så blir man lycklig.
Men man blir ju sällan lycklig.
Livet är ju nu, det kan vara slut i morgon.
Tänk om jag spenderar alla mina dagar att planera
för livet och lyckan som ligger där långt i framtiden
när jag har körkort, ett hus på landet, gift med barn
och ett yrke som jag älskar.
O så kommer aldrig den tiden.
Jag vill ju njuta nu, vara nöjd med det jag har idag.
Jag vill inte vara rädd för att bli lycklig för att det
kommer följas av något tragiskt.
Jag vill ju vara glad med undantag
istället för deppig med undantag.

Jag kommer inte ihåg sist jag älskade villkorslöst...
Då man såg möjligheter ist för hinder.

När slutade jag älska mig själv?
och därmed förbannade dom som var villiga att försöka.

När tyckte jag senast att något var riktigt roligt
som inte hade med självbekräftelse att göra?
Jag bara hatar och dömmer allt.

Men det får vara slut med det nu.
Jag försöker bygga upp ett nytt liv,
ett trevligare, roligare liv.

Det börjar med inställningen,
mitt liv är idag.