Det är bra länge sen jag skrev här nu...
Mycket har hänt sen dess.
Fick ligga inne på psyk en helg,
först tyckte jag det var larv och överdrift.
Efter första dygnet fann jag mig riktigt bra
och ville hellst av allt inte åka därifrån.
Meeen eftersom det var hem jag inte ville
så skickade dom hem mig.
Jag fick antidepressivt och ångestdämpande,
sen kom dom och hälsade på några gånger,
och jag fortsatte med kbt:n.

Jag flyttade till en egen lägenhet =)
inget mer kollektivliv för min del.
Tog upp kontakten med vänner jag försummat.
Sen för ett par veckor sen hände något;
mitt jobb ringde inte så ofta längre,
andra vikarier prioriterades.
Jag började bli ovanligt trött; sov tio till tolv
timmar per natt och ändå så trött att jag sov
en timme eller två på dagen.
Så förra veckan pratade jag med en läkare
och fick dubbla dosen på medicinen.
Och dom senaste två veckorna har jag istället
sovit jätteilla!
Jag somnar ganska lätt men vaknar ofta och länge
under nattens gång.
Jag drömmer något fruktansvärt mycket!
Att jag blir jagad, mördad, mördar andra
(som först försökt ha ihjäl mig), vulkanutbrott,
förlorade familjemedlemmar, oskyldigt dömd,
att jag blev vampyr men utan några större förändringar
varken psykiskt eller fysiskt och var tvungen att fånga en
ekorre för att sedan försöka äta den levande!
Utan några vampyriga begärsinnen.
usch!!!

Sen har jag så klart drömt om kärlek,
men,   bara obesvarad kärlek.
Allt jag fått som mest i mina drömmar är
en omfamning eller en puss på munnen,
som alltid betyder samma sak;
medlidande,
jag har inte samma känslor för dig,
och farväl..
I natt drömde jag faktiskt att jag blev omhållen,
jag kommer ihåg att det var en vän till syrran och han
brukade mysa med sina tjejkompisar på det sättet
(i drömvärlden kändes det logiskt)
Jag kommer oxå ihåg att känslan av
att bara bli omhållen var så verklig!
Jag kände mig så trygg och omhändertagen,
men jag kommer också ihåg att jag tänkte
"lägg inte för mycket vikt i det här nu, få inte känslor,
det finns ändå ingen chans".
Sen drömde jag vidare om svart magi,
jag dödade mina kidnappare med hjälp av det,
för dom hade tänkt offra mig i någon slags rit.
och som straff för att jag skickat 5 personer i döden,
skulle jag dö inom 5 år.

Jag blir inte klok på vad som händer inom mig
eller omkring mig.
Medecinen hjälper mig att inte må så dåligt
över det, men jag vill veta vad allt betyder,
och vad det är jag leds emot,
är jag ens på rätt väg?
Jag omprioriterar vänner.
Jag tar beslut som är jobbiga men hoppas 
visar sig vara rätt någon dag.
Jag står upp för mig själv mer,
och jag delar mina åsikter.
Jag tar fler och fler konflikter.
Jag är ensam mycket och ofta,
för att det är skönt
och för att jag vill och kan.

Så varför har jag inte inre frid?
Varför är det istället inre kaos
som i sin tur resulterar i yttre handlingsförlamning?

orka!
Nu ska jag försöka sova lite.
puss och god natt