Ne rastlös har väl inte varit något jag ofta blivit men nu på senare tiden är det faktiskt så mer och mer. Jag vill ut! Ut och äta på nya ställen och njuta av god mat!! Jag vill åka in till stan och kolla på kläder och inredning och bara ta in allt liv och all rörelse runt omkring mig. Jag har köpt nytt smink och en helt ny uppsättning av sminkborstar som jag bara ÄLSKAR att jobba med, jag vill ha flera anledningar att få göra mig fin, att få fixa håret så som min underbara Gitte har lärt mig så det blir sådär fluffigt och lockigt. Känns som jag levt med huvudet i sanden ett bra tag, jag bara sover o jobbar... men sen Jesper kom in i mitt liv har jag fått tillbaks glädjen att vilja göra saker, saker som inte bara innefattar mina hem-sysslor. På fredag åker vi på kryssning till Riga :) det ska bli så skönt att få åka iväg lite med mitt hjärta :) han har tänkt att han ska skämma bort mig på kryssningen, men jag såg allt att min lön går in innan helgen så jag tänker allt skämma bort honom med <3 han är så otroligt snäll och generös och förstående har nog aldrig träffat någon som verkligen behandlar en som en riktigt prinsessa, han bjuder på mat, han diskar!!, han kelar mig på ryggen och stryker i mitt hår ibland i timtal! Och ibland skickar han så fina sms så jag blir helt rörd och tårögd för han är så duktig på att formulera sig. Om jag skulle tänka ut någon dålig egenskap han besitter så är det nog att han kan vara en riktig besserwisser!! Han ska ha rätt i allt han säger och han drar sig verkligen inte för att gnugga det i ansiktet på någon annan, han gillar verkligen att retas ibland! Samtidigt, är det den enda dåliga egenskapen jag sett hittills så är han nog en ganska bra kille ;P jag vill inte ens tänka på hur många dåliga egenskaper jag har!! Negativ inställning till det mesta som jag inte vet något om skulle jag vilja säga är en av dom, depressionen kan göra mig till ett riktigt monster!! När jag ser tillbaks på saker jag sagt under mina depressionsperioder undrar jag verkligen hur folk stått ut med en? Känns som jag varit en bitter varelse i ett stort ändlöst svart hål, tur att jag fick hjälp genom terapi och medicin :) jag är inte alltid glad och lycklig men jag sitter inte i totalt mörker längre iaf. Nu när jag mår dåligt tänker jag att det kommer komma bättre perioder i mitt liv, som nu tex :) nu när jag vill njuta av livet :)

Den 3 augusti var det ett halvår sen Mange lämnade oss, den andra augusti hände det igen... En vän till min syster dog i en motorcykelolycka, bara 22 år gammal... Detta rör så klart upp mycket, jag tänker på olycksplatsen... När vi kom dit, hur bilen (eller vad som var kvar av den) såg ut... Alla människor, brandbilar, brandmän, poliser... Jag tänker på hur vi stod i väntrummet och väntade på besked, beskedet, reaktionerna... Sista avskedet, hans kropp som fortfarande var varm... Hur jag tog hans hand, kramade hans arm och kände i hela kroppen att det är verkligen HANS arm jag kramar, den kommer aldrig mer hålla om mig, den som gett mig så mycket värme och trygghet... Tattueringarna som jag suttit och kolla på hundratals gånger som jag aldrig kommer få se igen... Döden fick en ny betydelse, den drabbar inte bara gamla människor och ger frid... Den tar människor i ens omgivning utan att blinka och den förstör alla kvarlämnade liv... Den tar bort tryggheten och lämnar kaos.... Allt jag gått igenom, alla mörka tankar... Måste min syster också gå igenom allt det? Mitt personliga helvete, och jag kan inte skydda henne från det, jag kan inte göra något. Ångesten är förjävlig och allt som går att göra är bara bita ihop och härda ut tills den lättar, nästa vecka kan alltid bli en bättre vecka... Just dom senaste dagarna har varit otroligt jobbiga av saknad, jag har drömt om honom och minnen poppar upp som jag trodde jag hade glömt... Samtidigt som jag vill vårda dom minnen jag har av dig så gör det jävligt ont när dom spelas upp i mitt huvud för att sen bara bli en del av tomheten som du lämnade efter sig... Det känns fortfarande som det inte kan vara sant att du verkligen inte finns här mer.... Jag saknar dig som fan och mer ändå, varför var du tvungen att lämna oss?