Hej hej
Nu är jag ensam hemma igen eller tini och kissen har jag ju förstås.
Hade ljusparty förut det var mysigt som vanligt och sen blev jag fattig som vanligt med.
För övrigt har jag hälsat på Marit idag det känns så skönt att ha henne att prata med för hon kan ärligt säga vad hon tycker och då får jag svart på vitt för just nu är allt bara en grå tjock dimma i mitt liv.
Jag vet inte riktigt vem jag är längre, jag vet bara att jag är tokig efter bekräftelse och att jag aldrig lyckas få den så jag blir nöjd... Jag är aldrig nöjd. Vilken jävla jobbig kris i mitt liv. Förut har jag aldrig behövt någon som defenierar mig men nu känns det som jag gör det... Jocke var en del av mig, en stor del för min trygghet och plats i livet bland folk och även i familjen. Nu har jag ingen och det känns som ett sånt misslyckande att vara själv igen att så som jag tror att andra såg oss är borta... Det känns som att alla väntade på att vi skulle förlova oss och bli med barn och det var ju långt borta även när vi var tillsammans men det var min plats, min framtid mitt normala alldagliga liv.
Nu känns det som välkommen till kaoset. Välkommen till livet där alla bryr sig om sig själva, där man får slå sig fram störst och vackrast vinner. Men samtidigt som jag försöker hänga ikapp med att slå mig fram så känns det som att jag bara är en stor idiot, jag har inget att tävla med, varför ska jag slåss när jag bara gör bort mig? Jag är en skam för andra men mest av allt för mig själv. Jag vill inte vara så osäker mer jag vill slänga det åt h****e rent ut sagt!
Varje gång jag träffar nya människor känns det som att dom inte kommer gilla mig att jag gör bort mig flirtar jag med killar ångrar jag det alltid efteråt och funderar över vad jag framstår som egentligen? Vad ska dom tänka om mig? Jag kan vara så självsäker när jag dricker och jag ÄLSKAR det, jag känner igen mig. Jag ska kunna ta för mig och vara jag. Berättar jag att jag har hållt på med någon så är det ju inget jag ska skämmas över att jag har sagt, för jag kan ju stå för det jag gör och jag är stolt! och det var något av alla saker marit fick mig inse idag... Det sorgliga är att jag tror på det men jag känner det inte i själen, den känns bara trasig. Något annat hon fick mig att inse är att allting faktiskt kanske inte står på sin gräns. Min hund, mina vänner, mitt jobb det är inget som säger att dom kommer försvinna... Men det känns så av någon lustig anledning känns det som allt är emot mig... Men den som är mest emot mig är nog jag själv.
Och sen att jag fortfarande strävar efter att bli bättre som människa för att jag idoliserar en person som symboliserar allt det jag vill vara kan lika gärna skriva vem det är för det tycker jag att du är värd; Atzel.
Han säger inte saker i onödan (vilket jag önskar att jag oxå kunde låta bli), och han visar hela tiden sin omgivning respekt. Han är mycket saker som jag skulle önska att jag var, men det är inte så lätt att gå emot sin natur och bryta alla mönster jag har alltid varit en väldigt öppen person skulle jag bara stänga dörrarna om mig själv till omvärlden skulle jag nog nästa explodera och gå in i väggen... Men Gud vet att jag försöker!
Det är inte lätt att tappa sig själv så som jag gjort när jag ifrågasätter allt jag gör...
Jag kommer säkert ifrågasätta om det var en bra idé att skriva allt det här. Men jag ifrågasätter mina vänner så länge jag inte själv vet... Som sagt allt är bara som grå dimma just nu.
Marit sa förut idag att hon inte kunde avgöra om jag var realist eller pessimist.
Då är vi två.