Jag är glad att jag träffat någon som visar mig uppmärksamhet, det är jag värd även fast jag inte riktigt kan förstå hur. Han visar mig respekten att inte kliva över mina gränser. Men jag har så klart oturen att han flyttar härifrån snart fast han kommer ju hälsa på säkert. Det känns så bra nu, vad var jag så rädd för? Jag har skjutit honom framför mig gång på gång som ett stort problem man inte riktigt vill ta tag i. Nu ska jag inte säga att det hänt något eller ens om det kommer göra det, jag är bara så fruktansvärt nöjd att någon ÄNTLIGEN visar lite sunt intresse en som faktiskt kan sitta o tråka hemma hos mig och glo på film en lördag kväll bara för att. Trodde jag skulle späcka hans lilla fantasibubbla om något han måste fått för sig att jag är... Jag var förkyld, osminkad, i myskläder och inte gjort nått åt håret. Man kunde ju ansträngt sig lite men jag var nog så inställd på att han skulle bli besviken att det inte spelade någon roll. Fast mer känns det inte som jag kommer kunna känna faktiskt... mer än smickrad alltså.... Säkert en försvarsmekanism jag utvecklat men den gillar jag faktiskt, jag vill inte bli kär än, inte på länge, jag ser fram emot min singelsommar när jag gått ner lite till (har gått ner 6 kilo nu bara 10 kvar) ligga på stranden o steka, dricka cider i parken en solig sommarkväll med mina vänner, driva killarna till vansinne (bitterfittan igen haha). Men jag vill faktiskt ha någon jag alltid kan lita på finns där när man känner sig ensam, mer som en vän än en kk. Tror man blir lite skadad efter ett långt förhållande man söker den där stadiga marken man kan stå på. Jag minns att jag jämt var uppe i det blå innan det... Men jag vill inte tillbaks till det heller. Jag vill ha en blandning kan man säga. Eller så vill jag både ha kakan och äta den samtidigt... Vet inte riktigt hur allt fungerar längre, vart drar man gränserna nu för tiden, vad är utnyttja och vad är acceptabelt? Jag praktiserar på dagis nu förresten vet inte om jag skrivit det än, men jag trivs asbra jag älskar barn igen det känns som en pusselbit har fallit på plats. Det här är faktiskt något jag kan tänka mig att jag vill göra =) länge =) söta barn som kommer och lägger sagoböcker i mitt knä och kollar på mig med stora ögon och långa ögonfransar, allt dom vill är att få sitta tätt intill och bli uppmärksammade, någon som tar sig tid för dom. Och deras fantasivärldar smittar av sig, dom gör vardagen magisk och komisk. Inte alls så mycket skrik och gap o bråk som jag hade väntat mig. Ne nog om det nu ska jag snart tvätta. Måste bara sätta in en bild på min kompis dotter det sötaste jag vet; Elina.