Jag vet inte riktigt vem jag är för jag har varit självsäker, säker på att jag dög till utseendet ännu mer säker på att jag dög till insidan nu vet bjag inte vart jag befinner mig någonstans jag är osäker och erkänner det til någon som inte har med det att göra, en pojke som bara vill leka. Som egentligen inte vill veta det men bara för att det kändes som att han ville låtsas att jag var en självsäker världsvan tjej så gav jag honom en (på fyllan så klart då alla mina "bra" ideer kommer). Jag var minst sagt dryg, Det är så skönt att ha det där självförtroendet men man beter sig ju som en jävla idiot och ångesten över vad man verkligen har gjort slår en med ett slag i magen dan efter. Känns som jag lever i ett vakum där det bara finns jag och mina tankar som ingen annan delar. Har börjat praktisera på dagis nu iaf, något som verkligen håller mig distraherad. Hitills älskar jag det, gör jag fortfarande det i slutet av nästa vecka överväger jag att gå en sån utbildning. Har hittat tillbaks till min kärlek för barn jag minns varför jag älskar dom nu; dom är lätta, dom lever i sin egna lilla magiska värld utan stora bekymmer och dom älskar att bli omhändertagna, älskar en utan att veta vem jag är dom är bara glada att jag är där hos dom. Jag älskar det, man blir inte dömd. Och jag kan heller inte dömma dom.




Im strong on the surface,
not all the way through.
I´ve never been perfect,
but nither have you.