Virrig som vanligt

igår satt jag och gick igenom gamla saker så som dagböcker dikter och till och med sms från föredettingar som jag skrivit ner... så man va på den tiden säger jag bara. Fast jag gillar fortfarande dikterna iaf.
Idag har jag jobbat ett tag och så har jag övningskört på körskola det gick INTE bra så jag lägger körkortet i framtiden-högen ännu en gång... Hon tyckte att jag stampade på samma ställe jag gjorde för två år sen och om jag ville ha kortet i handen till augusti skulle jag intensivträna hemma PLUS att jag nog skulle behöva ta ca 25 körlektioner vilket är lika med ca 11000 som jag då ska slänga ut på 3 månader... jag lever ju på minimum nu! Och min första lön ska jag i helvete lägga på körlektioner, så motiverad är jag inte! Snart kommer mamma och hälsar på en sväng det ska bli skönt att träffa henne lite =) vet inte men idag är världen emot mig känns det som, alla har sånna dagar men mina kommer alldeles för ofta tycker jag. På fredag ska jag iaf ut på landet till Jocke på grillfest men det kommer nog gå bra, ska bli kul att träffa honom för det var ett tag sen nu. Ne idag känns det som jag inte har något sammanhängande eller vettigt att skriva...
så jag tar en dikt jag skrivit från förr ist.



Vill bara skrika men vad tjänar det till?
Du struntar ju fullständigt i om jag inte vill.
Paniken tätnar vad ska jag göra,
springa, skrika, fly, förstöra.
Du närmar dig snabbt med bestämda steg,
jag blir stel av skräck, fan att man ska va så feg.
Du tar tag i mina armar, nu är det slut,
försöker ta mig loss men det finns ingen väg ut.
Tack gud för att du gav mig livet
och förlåt om jag tog det lite mycket förgivet.
Nej det får inte ta slut, måste kämpa till det sista,
Jag har inte gjort mitt än, vill inte min framtid missta.
Försöker slita mig, får ett slag,
faller till marken, känner mig svag.
Ser dimman lätta, vad vackert allt är,
tänk att jag aldrig mer kommer få se det här.
Sparkar och slag blir fler och fler,
men han kan inte skada mig längre, jag känner inget mer.
Jag är inte längre i mig, jag står bredvid,
en pojke med vingar viskar tyst "nu är det din tid".
Han tar min hand och vi börjar sväva,
upp emot himlen och molnen vi sträva.
Jag tittar ner på mannen och fäller en tår,
pojken torkar bort den och säger "jag förstår".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0