Ursäkta mig för jag är full, och ursäkta att jag inte skriver om saker som mitt hår mina naglar eller dom senaste trenderna men det är inte jag. Inte för att jag riktigt förstått innebörden med "jag" än men iaf.
Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att fylla sina egna behov... Varför behöver jag en mans bekräftelse för att känna mig uppfylld? Jag borde inte behöva det och jag vill inte behöva det.
Varför ska varje dag behöva vara en kamp mot just DET behovet? Antagligen för att jag inte själv tror på det jag intalar mig varje dag. Och om någon nu visar mig intresse så faller mina tankar naturligt till att dom är desperata och hoppas på vart enda motsatt kön. Jag hoppas inte på någon av det motsatta könet... Jag hoppas på att jag en dag ska inse att jag klarar mig bra själv... Dom sa på communicare för ett tag sen att en sorgprosess tar ca ett år men är det här min sorgprocess? Jag vet inte ens om jag verkligen är ledsen?.. Jag vet inte mycket bara att jag känner mig ensam och att jag skäms över det inför folk, att jag belastar dom med mitt ständiga sällskap iaf en del, och då känns det som jag oxå måste träffa någon att vara med så jag har någon att fly undan till så att jag inte ska verka så patetisk som jag är. Hur jag än vänder och vrider på saker så är alltid slutsatsen att jag är ensam och patetisk. Varför kan jag inte bara vara nöjd och inse att min tur kommer och jag behöver inte ha så brottom utan njuta av livet nu som det pågår?!!! För jag vet ju faktiskt att jag inte kommer spendera livet ensam. Men nu är det dag för dag som räknas och jag har inte det jag önskar idag... Jag hatar verkligen världen idag/inatt, so bad.