Sitter ensam i Rejmyre idag,
då mitt älskade hjärta jobbar över
till tidigast åtta ikväll.
Men jag lider inte av ensamheten idag,
tycker det är ganska skönt att bara kunna
sitta här själv och kolla på en film 
o blogga lite =)
Tyvärr kommer det dock vara
så här fram till helgen,
han kommer nog bara komma hem och sova...
I morse gick jag i alla fall upp med honom,
tror jag ska göra det resten av veckan
också, jag vet ju hur tungt jag tycker det
är att gå upp och jobba när andra kan ligga kvar.
För stunden, på morgonen
tycker jag det är skönt att få sova vidare,
men utan ett jobb känns dagarna som
dom saknar mening.
För första gången på evigheter har jag
riktigt dålig ekonomi.
Jag kan betala räkningarna men
det räcker definitivt inte till mat,
och det enda jag kan tänka på är allt
jag vill ha och allt jag behöver;
ny kamera, ny laptop, matta till vardagsrummet,
en tavla att ha över soffan.
Jag har tänkt ta några av mina egna foton och
förstora upp,
lite mer personligt än IKEA´s sortiment.

 

Hur som helst verkar jag ju ha gott om tid
att bestämma mig.

Jag hatar att hela ens existens ska
snurra runt pengar!
Jag har sökt jobb här i Rejmyre
på berggården, hoppas på sommarjobb =)
gärna timvik också.
Jag pratade med min handläggare på
erbetsförmedlingen och hon skulle försöka
fixa praktik till mig där,
men nu är hon tydligen sjuk...
Hon skulle ringt mig i onsdags,
eller torsdags och jag skulle skriva
ett personligt brev hon skulle läsa
innan jag skickade in det...
Det är ju en vecka sen nu,
och jag vet ingen som har en skrivare här
annars hade jag ju kunnat skriva ut
mitt CV och personliga brevet här...
Tiden bara rinner förbi,
det är som världen rusar runt om 
men jag själv rör mig i slowmotion...
Den känslan har jag haft hur länge som helst,
möjligtvis år, men väldigt påtaglig just nu.
I natt drömde jag att livet blev något slags spel
där man hade typ som serpentinspray fast det
var mer som fogskum i olika färger. Man fastnade
i det överallt! Klibbigare än tuggumi, man använde det
mot varandra och överallt både utom och inomhus
var sånna där "fällor" riggade.
Jag fastnade och började om och fastnade,
i mitt rum, i koridorer, i bilen till och
med ett helt fält var riggat med sånt.
Varje minut var en kamp,
en kamp som jag såg att dom runt
omkring kämpade och vann över,
till och med verkade tycka var spännande,
men som jag lät mig fastna i,
för jag orkade inte.
Nu börjar inse att min dröm
är som en metafor för vad
jag verkligen känner i vardagen.
Allt går segt som tuggummi och minsta
lilla grej jag gör kör jag fast på.
Handlingsförlamad och apatisk,
det är så jag känner mig.

Det som ändå väcker mig lite ur dvalan
är mina fina killar här i Rejmyre =)


Fast Fille bara är 2,5 år har han redan börjat åka skridskor


Rickard berättar sagor om hur han bodde under en gran och
var kompis med tomten, nästan enda gången Felix sitter still =)

Sen måste jag lägga upp en sista bild...
I fredags fick jag en överraskningsbukett
med rosor <3


Fina va =)
Tack älskling!!