Igår fick jag äntligen kläm på vad för värktabletter jag skulle ta för att det skulle sluta göra så ont :D tyvärr märkte jag i morse att det bara döljer smärtan för jag lyckades sova 6 timmar i natt men jag vaknade av att mamma ringde och då gjorde det fortfarande så ont att jag knappt kunde prata rent, men tur nog för mig var det bara att kliva upp och ta två panodil och en ibumetin så kände jag mig som ny typ 1,5 timme senare :) det som oroar mig är trycket jag känner i vänster öra, höger sida är nästan helt läkt nu och det var ju den som började men vänster... Jag är livrädd att dom ska behöva sticka hål på något i halsen så att trycket ska släppa! Har det inte gett sig tills på måndag blir dom nog tvungna att göra något sånt :O då avlider jag kan jag lova!!! Fast det var faktiskt inte den rädslan jag syftade på när jag skrev rubriken...

Under en längre tid nu har jag känt mig avtrubbad känslomässigt...
Inte mycket gör mig riktigt glad i själen, och Inget ser jag fram emot att göra heller... Igår låg jag som vanligt hemma i min soffa och kollade på greys anatomy det enda "nöjet" jag haft sen i måndags (då halshelvetet började krångla) och efter ett tag blir man ju så klart inne i serien, som vän med karaktärerna det är då man börjar känna med dom. Skrattar åt deras humor, sörjer med dom, lever med dom (patetiskt jag VET) men så kom jag på mig själv att skratta och känna mig riktigt lycklig i något av alla avsnitt... Och inser att jag visst kan känna dom där sakerna... men jag gör inte det i mitt liv, för jag tror jag har byggt en alldeles för bred mur.
Jag är rädd att bli sårad, otroligt rädd...
Faktum är att jag är så rädd att jag blockerat och rutat in mina känslor till nästan allt!
Jag har träffat någon som betyder något och varje drag jag gör känns som att hoppa rakt ut i ingenstans och hoppas att bli fångad innan jag kraschar. Varje gång jag blir fångad blir jag glatt överraskad. Sen inser jag att jag blir glad... Och att jag blir glad för att jag tycker om dig... Alla jag hittills verkligen tyckt om har förvandlats till skit eller helt enkelt dragit, dom jag haft chansen att leva med har snarare blivit något jag varit tvungen att överleva.
Att för en sekund känna hopp, känna kärlek, känna trygghet... Det är den bästa känslan i världen, det är allt jag någonsin velat ha, inte rikedom, inte att bli känd. Bara någon jag kan lita på, någon att kunna dela min vardag med, någon som jag vågar visa känslor inför utan en konstant rädsla att det ska skrämma bort honom. Nästan tre år efter det längsta förhållande jag haft finns det en sak som jag saknar mer än allt, att det blev ens närmsta och bästa vän! Det är nog bland det viktigaste i ett förhållande tror jag... Att kunna vara vänner. Ens vanliga vänner kommer aldrig stå en SÅ nära. Dom kanske vet saker som dess partner aldrig fått veta, men det är den personen som får se dig alla tider på dygnet, när du är sjuk, när du är sur o tvär, när du inte orkar hålla ihop dig själv, ser dina konstiga egenheter som ingen förstår sig på (tex skära bort kanterna på en ost som inte har kanter.) han kommer säkert (om du inte är nykterist) få se dig någon gång när du druckit en eller två drinkar mer än du borde, OCH morgonen där på! Det går inte att dölja eller försköna den man är i all evighet, och alla dagar kommer knappast vara en dans på rosor, men om han stannar efter han har sett alla dina sidor (och om man själv accepterar hans) då har man en vän som aldrig går att jämföra med någon annan, man vore en idiot om man inte värdesatte en sån sak!!!
Av allt jag skrivit nu som är så fint men ändå sällsynt, så är det SÅ mycket värre att TRO att man har någon anledning att hoppas på det bästa och sen få mattan ryckt under fötterna än att hela tiden förvänta sig på det värsta och vara förberedd på besvikelse...

Och nu, tack vare min ständiga gard och min välbyggda mur så har jag blivit rädd för att se fram emot någonting över huvud taget.
Jag är väl så trött på besvikelse och misslyckanden över lag.

Det ska dock inte få styra mitt liv,
Jag jobbar med mig själv hela tiden och det kommer aldrig komma en dag då jag blir klar, utan bara dagar när jag är mer eller mindre nöjd.
Min teknik att bota mig själv för den här rädslan just nu är att ta tjuren vid hornen och vara ärlig, vara sårbar.
Det är ju jag, jag är inte mer än människa.
Hellre visar jag vem jag verkligen är och sabbar det nu än att bli lämnad för att jag inte var den han ville/trodde att jag skulle vara senare.
Lite som filmen "10 orsaker att hata dig" lika bra att göra folk besvikna från början ;P

Nu ska jag försöka sova efter en sista cigg för dagen så klart ;)
Good Night
Sleep Tight
Don't let the bedbugs bite.
<3