Igår var jag på dejt för första gången på evigheter
med en kille jag pratat med på nätet
från Stockholm som heter Andreas.
Han tog ledigt från jobbet igår och jag har
väntat och längtat efter denna fredag sen vi bestämde det.
Sen tog han bilen hit till lilla Rejmyre,
kommer fram till mig på min ballkong
med en blombukett och en varm kram.
 
(kolla så fina orangea passade perfekt i mitt kök)


Jag var så nervös första timmen han var här,
men för honom släppte det när vi väl träffades
han tyckte nog dygnet innan var värst.
Vi satt och pratade och lyssnade på musik,
jag hade John Mayer på för att lugna nerverna
lite innan han kom, och gissa vad han är också ett fan :)
han hade köpt where the light is konsert DVD:n

Efter en timme åkte vi in till Norrköping,
jag hade bokat bord till oss på Bacchus.
Han ville ju äta på något lite finare ställe
och jag kan inget om resturanger så jag frågade
Pippen så hon föreslog Bacchus.
Hon är verkligen en tillförlitlig källa kan jag lova
för GUD så mysigt det var där!!

Vi beställde plankstek och till er andra kan
jag verkligen rekomendera den!
Så gott det var, och så kul att bara sitta
och prata o lära känna varandra.
Någon jag aldrig träffat förr.
Någon ingen annan känner som jag känner,
nytt nytt nytt och spännande =)
Behövde verkligen den här kvällen,
ibland börjar man nästan tro att man går bakåt
i utvecklingen av ren tristess.
Efter middagen åkte vi o köpte Ben & Jerrys,
Det var ju runt 22.00 på kvällen och
han undrade vad som fanns öppet så dags
som kunde ha Ben &Jerrys,
det enda jag kunde komma på var statoil vid
stockholmsrondellen och mitt lokalsinne lyckades
dribbla bort oss till typ Ö&B hahahahaha
har verkligen noll koll på stan!
Meeeen han räddade situationen hahaha
han ringde till statoil och frågade om dom hade
någon Ben & Jerrys där, kassörskan svarade
ja en och då frågar han så klart vilken smak,
kassörskan går och tittar, kommer tillbaks
och svarar half baked vi kollar på varandra
som BINGO den tar vi!
Så säger han åt henne att lägga undan den tills vi
kommer hon svarar;
.......jag ska hålla ett öga på den......
klick
Jag;
HAHAHAHAHAHAHA!!
Kassörskan måste tro att du har en gravid fru!!

Vi hämtade glassen och åkte hem.
Är så otroligt glad att ha fått blivit behandlad
med sån respekt.
Träffat en vettig intressant person som
kommit med blommor i kavaj,
öppnat dörrar, bjudit på mat allmänt visat
att det fortfarande finns väluppfostrade pålitliga
människor med bra värderingar,
sunda värderingar...
Att ha blivit satt i första hand,
uppvaktad....
Det har för första gången på jag vet inte hur länge
fått mig att känna att jag vill göra det samma,
göra något ENBART för att jag vet att han skulle
uppskatta det... Och inte för att mina
känslor sprungit iväg som dom gjort förr,
idag är jag realistisk, det är minimal chans
att det skulle bli något förhållande av det här,
jag bor här, vill flytta till Vimmerby,
han bor i Sthm lever o jobbar och är nöjd där
jag har inga förväntningar.
Jag litar inte på människor längre, 
inte ens på vad mina ögon tror sig se
och mina öron tror sig höra.
Det enda beviset för mig i dagens läge är:
Ska du höra av dig; Hör då av dig.
Vill du ses; Se till att vi ses.
Jag är trött på undanflykter, lögner, rädslan
för att såra mina känslor, osäkerhet hos sig själva 
till den grad att jag inte längre förväntar mig annat
än att det är precis vad som kommer hända gång på gång,
men OM han visar sig vilja ses igen så är han
definitivt värd samma behandling som han gett mig =)
och då ser jag fram emot att få hitta på något
för honom som skulle göra honom lika
glad som gårdagen gjorde mig =)

Jag frågade honom i bilen på vägen hem
vad den värsta egenskapen en tjej haft i tidigare förhållanden
bortsett från otrohet om någon nu varit det.
Han kunde inte svara på den frågan men han sa
att otrohet absolut var oacceptabelt,
han skulle inte ens göra sig besväret att lyssna på
ursäkterna. Att han alltid litar på någon tills motsatsen
visar sig och i sånna fall är det kört.
Just den komentaren fastnade, för det är så jag varit,
det är så jag sett mig själv vara upp till för bara några
veckor kanske en månad sen...
Då insåg jag att hur mycket jag än VILL tro gott om
människor hur mycket jag än vill lita på dom så gör
jag inte det helt och hållet längre...
Kanske inte just om otrohet där tänker vi nog lika,
jag förväntar mig inte otrohet för att det är
så lågt att det inte ens finns med på kartan!
Jag tänker på just att lita på någons ord,
att bli respekterad...
Jag förväntar mig inte sanningen längre.
Så många gånger jag blivit vilseledd och
utnyttjad har jag skapat något slags filter mot
sånna människor, det är svårare att släppa garden
att visa mig som jag är helt och fullt för mitt
huvud är fullt av misstänksamhet...
Det är inte meningen att ge ett intryck av att vara
misstänksam, fördomsfull och allmänt svår att komma
in på livet men alla dom sakerna utstrålar jag
till och från utan att ens tänka på det själv tills
någon ifrågasätter det...
Vad hände med mina blåa ögon?
Vad hände med min oövervinnliga kärlek till människor?
Min tillit? 
Sånt som jag verkligen älskade med mig själv,
sånt som gjorde mig lycklig i mig själv för att
mitt leende speglade sig i andra människors ansikten...
Hur hittar man tillbaks till en sån sak när
man gått i terapi för att lära sig att man själv har ett värde
och mitt eget värde är precis vad jag skyddar...
Jag har verkligen förändrats på ett år.
Inte nödvändigtvis till det sämre,
kanske det är för mitt bästa att vara den jag är idag,
klart min tillit går att vinna men jag ger inte ut den
på samma sätt som förr längre...
Och jag vet inte om jag ser det som bra eller dåligt?

Ne nu ska jag varva ner lite och snart lägga mig
för i morgon jobbar jag delat.

pussar o kramar