Idag har jag äntligen kommit igång och börjat jobba igen. Hade varit skönare att jobba eftermiddag, då hade jag fått sovit ut och varit lite pigg men så var tyvärr inte fallet idag. Känns dock bra att kunna rädda sin ekonomi (förhoppningsvis nästa månad med). Det är ju det som är det lite luriga, i dagens läge så stämplar jag inte och jag har inga andra bidrag att förlita mig på, men jag står på egna ben och det är en härlig känsla :) igår åkte mitt besök hem, blev en kort visit men jag är glad ändå. Han är inte lätt att komma in på livet men när han väl berättar något så spetsar man istället öronen och det gör faktiskt inget. Jag kan spendera mina dagar med hur mycket babbel som hellst men jag kommer inte ofta ihåg vad jag egentligen pratat om vid dagens slut. Det är ju inget fel med det, men det är helt okej att inte prata så mycket heller. På många sätt älskar jag början, man är nyfiken, glad och intresserad... Men på ett annat sätt är jag så trött på att börja om, lämna ut mig och se om man duger. Man måste berätta dom där jobbiga grejerna, dom man är minst stolt över för att undvika att det kommer från fel person i efterhand... Och det är nog värst att behöva säga hur man varit och vad man gjort, varför man äter antidepressiva mediciner, att man blivit inlagd på psyk en gång, att dom senaste förhållandena varit katastrof... Och fortfarande försöka övertala personen att det där var inte jag. Hur reagerar man? Vad svarar man? Jag är iaf övertygad om att jag inte skulle kunna träffa någon och inte varit ärlig.. Jag vill inte leka för jag är inte den typen, jag är i stort sätt trött på att gå ut. Jag bor i Rejmyre idag som ett bevis på det, kan jag inte leva ihop med någon då vill jag ändå fortfarande ha mitt vuxenliv, med ansvar och lugn. Jag vill gå till jobbet, komma hem och koppla av och jag delar mer än gärna det livet med någon... Jag har inte så storslagna mål i mitt liv, jag vill leva som när jag växte upp i stort sätt och jag vill hitta någon som skulle vara till freds med det. Jag vet inte vart det här leder, jag vet ingenting och det är frustrerande. Jag som älskar psykologi och gärna analyserar folk i min omgivning, här har jag mött någon jag inte kan läsa av, jag kan bara lyssna på det han säger... Det är jag inte van vid, sånt gör mig nervös.. Aja nu ska jag vila lite. Skriver snart igen :)