Mitt personliga helvete

Den 3 augusti var det ett halvår sen Mange lämnade oss, den andra augusti hände det igen... En vän till min syster dog i en motorcykelolycka, bara 22 år gammal... Detta rör så klart upp mycket, jag tänker på olycksplatsen... När vi kom dit, hur bilen (eller vad som var kvar av den) såg ut... Alla människor, brandbilar, brandmän, poliser... Jag tänker på hur vi stod i väntrummet och väntade på besked, beskedet, reaktionerna... Sista avskedet, hans kropp som fortfarande var varm... Hur jag tog hans hand, kramade hans arm och kände i hela kroppen att det är verkligen HANS arm jag kramar, den kommer aldrig mer hålla om mig, den som gett mig så mycket värme och trygghet... Tattueringarna som jag suttit och kolla på hundratals gånger som jag aldrig kommer få se igen... Döden fick en ny betydelse, den drabbar inte bara gamla människor och ger frid... Den tar människor i ens omgivning utan att blinka och den förstör alla kvarlämnade liv... Den tar bort tryggheten och lämnar kaos.... Allt jag gått igenom, alla mörka tankar... Måste min syster också gå igenom allt det? Mitt personliga helvete, och jag kan inte skydda henne från det, jag kan inte göra något. Ångesten är förjävlig och allt som går att göra är bara bita ihop och härda ut tills den lättar, nästa vecka kan alltid bli en bättre vecka... Just dom senaste dagarna har varit otroligt jobbiga av saknad, jag har drömt om honom och minnen poppar upp som jag trodde jag hade glömt... Samtidigt som jag vill vårda dom minnen jag har av dig så gör det jävligt ont när dom spelas upp i mitt huvud för att sen bara bli en del av tomheten som du lämnade efter sig... Det känns fortfarande som det inte kan vara sant att du verkligen inte finns här mer.... Jag saknar dig som fan och mer ändå, varför var du tvungen att lämna oss?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0