Vad gör oss till dom vi är? Jag tror att det är våra tankar, och våran historia som påverkar just vårt tänk. Vi gör bedömningar baserade på tidigare erfarenheter... Och lever där efter ett säkrare liv, för dom tidigare upplevelserna har lärt oss hur vi ska hantera saker som händer... Men om man är trött på sitt jag då? Om jag känner mig instängd av mina tidigare upplevelser, av alla mina förutfattade meningar, alla bedömningar... Ganska mycket allt som gjort mig till den jag är idag. Inte så att jag är en dålig människa, bara en invecklad, nedtyngd sådan. Varför behandlar jag män som rivaler? varför ska det vara en tävling och varför måste jag ha rätt? Är det för att dom mobbade mig värst när jag var liten? Är det för att deras bedömningar om hur jag borde sett ut och hur jag borde varit följt mig under hela min skoltid? Är det för att dom ratat mig, svikit mig, utnyttjat mig, kränkt mig under större delen av mitt liv? Idag bryr jag mig inte överdrivet mycket om enstaka personers negativa uppfattning om mig dom är jag van vid men om någon tycker om mig ser jag väldigt cyniskt på det, Vad vill han ha av mig? Varför? Gillar han min personlighet eller är detta något slags skådespeleri för en dold agenda.... Eller så känner han bara inte mig tillräckligt väl för att veta att jag oftast är en sån tjej som killar stör sig på... Detta handlar inte bara om killar jag dejtat detta är ALLA män jag träffar, kompisars pojkvänner osv, jag utgår från att alla ser ner på mig, att alla får upp en bild i huvudet full med förutfattade meningar. Tjejer däremot har alltid gått bra, tjejer förstår jag, dom känner sig bekväma med mig och jag med dom oavsett hur dom ser ut eller vart dom kommer ifrån, jag har aldrig varit ett hot och det är jag glad över. Detta är mitt förflutna som gör att JAG dömer på förhand vilka sällskap jag är bekväm i och vilka jag inte är bekväm i. Detta kanske låter som världens mest psykosociala problem, men många märker det inte och det här är bara en liten liten bit av det som jag vill bli fri från. Jag önskar jag kunde skriva om min historia och bli fri från allt som gjort mig till en så cynisk människa, sluta döma och bara uppleva och se vart det tar mig. Jag vill kunna ge av mig själv som att jag aldrig blivit bestulen något, se världen med klarblå ögon, nyfikenhet och äventyrslystnad... Men hur gör man sig fri från sig själv? Bedömningarna går ju automatiskt. Kanske skulle det hjälpa med terapi, men hittills har terapi bara lärt mig hur jag ska hantera självdestruktiva tankar, och följden är väl det jag tänker nu, att jag dömer dom först så jag inte behöver såras av om dom dömer mig... Ja det är inte lätt ibland, vill bara ha min levnadsglädje tillbaks, att kunna skratta hejdlöst utan att hela tiden ha massa saker i bakhuvudet som tynger en. Som sorgen till Mange tex... Det går ju inte att ändra på, saker händer som förändrar en men sen då? Ska det alltid vara förändrat sen? Känns som jag aldrig kommer kunna bli riktigt lycklig igen, inte som förr iaf... Nu känner jag mer när något bra händer mig att det är det närmsta lycka jag kommer komma, att jag vet att jag skulle varit lycklig på en helt euforisk nivå EGENTLIGEN men att jag nöjer mig med att veta att jag iaf är medveten om att det är något positivt.