Ibland undrar jag hur jag hamnade här, hur jag blev så mentalt efterbliven att jag förstört min förmåga att älska män på ett "normalt" sätt...
Jag har ju egentligen skapat det här själv! Jag kan skylla på att andra sårat mig, DOM har gjort mig till den jag är idag.... men sanningen är att att jag har tillåtit dom att såra mig... Jag har satt mig själv sist och hans vilja först... Jag har inte ens krävt respekt och kärlek i utbyte.... bara hoppats på att någon nån gång skulle se det fina i mig och vilja stanna..... Det hände aldrig... och idag är det försent.... min syn är för länge sen snedvriden och mitt sinne misstänksamt. Blir jag väl behandlad, (bättre än jag brukar bli) blir jag obekväm, i hela mig skriker det att det inte känns okej, det är inte rätt... Jag blir rädd, det är inte jag och jag flyr... Jag har alltid velat visa min kärlek, min omtanke så att människor runt omkring mig ska känna sig värdefulla, betydelsefulla för mig.... Men har en man försökt visa MIG just det så går inte det för jag kan inte ta emot det, jag kan inte acceptera det... Som en standard inpräntad tanke så undrar jag vad det är för fel på grabben... En del gånger när jag lärt känna någon som är väldigt snäll i naturen som visat intresse för mig så har jag känt att jag vill inte "skända" honom, jag vill inte förstöra något så fint och oskuldsfullt med min historia, mitt bagage... Antar att det är därför jag fastnat för folk med problem, att jag inte är ensam om att vara förstörd och att jag vill kunna kämpa ihop med någon om ett bättre liv tillsammans.... men det funkar inte så... Inte många vill bli hjälpta... Eller så vet dom inte hur dom ska kunna ta emot hjälp... Orkar inte dra upp sin historia på nytt.... Därför kan jag inte bli arg när jag blir illa behandlad, jag vet att det finns problem... Jag hoppas bara att kunna lösa dom ihop...
Dom flesta tror så bra om mig, att jag skulle ALDRIG hit och dit... men jag kan avslöja att det är många saker jag aldrig skulle göra men gjort om och om igen... Jag tappade bort mig själv, och när jag hittade tillbaks hade jag redan förstört så mycket, gått emot nästan alla mina principer... Jag är inte samma person som jag en gång var, som jag en gång var stolt över... Det finns saker jag aldrig kommer kunna ändra på, en del saker har blivit vardag och en del av mitt liv... Är det något jag ångrar är det hur jag började mitt liv vid 15 års ålder... Hade jag älskat mig själv då, hade jag inte varit så förbannat osäker så hade jag inte behövt ha så bråttom att bli vuxen... Jag kan iaf säga att jag levt, att jag varit med om mycket både bra och dåligt... Idag älskar jag faktiskt mig själv, men det är försent att förändra vissa saker... Men jag kommer aldrig ångra att jag försökte laga dig, jag har förlåtit dig för vad du gjorde, och du ska veta att jag var stark nog att gå när jag ville men jag ville inte ge upp utan en fight. Jag ville skaka om din värld, få dig att öppna ögonen och se ditt eget värde... Jag är ledsen att jag inte hann längre än vad jag gjorde, men jag är inte ledsen att jag försökte. Jag kommer aldrig ångra att jag försökte! Oavsett vad det har kostat mig så ska du veta att du var värd var enda sekund... Jag kan inte klandra dig för att du var så lik mig. Kärlek kommer i alla dess former och skepnader. Men gubben jag vet att du älskade mig med och att du uppskattade mina försök, för du kom tillbaka... Jag kommer aldrig glömma och jag kommer alltid vara tacksam och glad över att du kom tillbaka <3