Remember When fortsättning
Tänkte jag skulle fortsätta lite från
det jag började skriva om härom dan...
Jag skrev att första gången jag började gråta på begravningen
var när jag träffade din pappa,
sen kom jag ifrån ämnet lite när jag skrev om våra minnen tillsammans med honom...
Vi kom till begravningen ganska tidigt,
det var jag Stina och Isabell som åkte ihop...
Vi började med att gå in i kyrkan och titta på kistan och på blommorna,
Blomman som Isabell beställde från oss
Pratade lite med din mamma...
Molly var där med, hon var den lilla solstrålen hon alltid varit...
Klart det är inte lätt för en 4 åring att förstå att du verkligen är borta,
vi "vuxna" förstår vad dom säger
men har svårt att greppa innebörden...
Vart efter kom fler och fler människor till kyrkan
och det var dags att sätta sig.
Det första som prästen sa kommer jag inte ihåg riktigt,
tror det var något om att en människa tog så lite plats på jorden,
mindre plats än ett träd gjorde i skogen...
Det jag tog in var när han började prata om
att det fanns bara EN Mange
och det kommer aldrig finnas en ny som kan ta hans plats,
jag retade mig på hur jag aldrig fått honom att förstå
hur värdefull och uppskattad han var...
Det svider att veta att du trodde att dina mindre smarta handlingar
i livet gjorde dig mindre värd att älska!
Att det inte fanns någon anledning att älta dem,
vad som är gjort är gjort
det enda vi kan göra är att fortsätta och lära oss av våra misstag
och försöka bli bättre människor.
Ett exempel är att du nu kört ihjäl dig,
vilket är det dummaste du någonsin gjort i ditt liv!
Du lämnade en flicka utan sin pappa,
två föräldrar utan sin son,
många syskon utan sin bror,
tjejer utan sin kärlek,
människor i din omgivning utan sin vän
och många många fler.
Du har aldrig sårat så många i ditt liv
som den dagen det lovar jag dig!
Men vet du vad?
Vi älskar dig ändå,
villkorslöst!
Jag vill säga från djupet av mitt hjärta att vad det gäller mig
så är du förlåten,
för allt.
Jag ville bara att du skulle vara lycklig och må bra,
det är vad jag alltid velat för dig.
Min högsta önskan för dig som det är nu är att du är det,
det är vad som får mig att kämpa vidare.
Tessan spelade in en låt till dig av Miley Cirus som spelades i kyrkan,
hon har så vacker röst
och texten var verkligen från hennes hjärta utvalt till dig...
Sen sjöng vi en psalm till dig,
jag blev väldigt rörd att det var samma sång
som Stina valde ut till videon hon gjorde till minne av dig...
Vi satt en hel kväll och försökte få tag i den på diverse sidor på nätet,
till sist köpte jag den på iTunes.
Vi ville verkligen ha just den för den passade dig så bra!
-Glöm inte bort att du är värdefull- heter den.
Sen spelade dom din låt,
en omtalad låt av en omtalad artist när det kom till dig;
Alan Jackson - Remember When.
Jag kommer inte ihåg att du spelade just den under tiden vi umgicks,
men så lyssnade vi ju oftast på lite muntrare musik...
Jag kan verkligen tänka mig hur mycket du älskade den här låten,
bara att höra Alan Jacksons röst fick tårarna att rinna...
Jag hoppas jag aldrig glömmer din röst när du sjöng med i hans låtar,
jag bannar mig själv att jag aldrig spelade in dig...
Country musiken är vad jag relaterar mest med dig,
mest med oss kanske...
Sen fick man gå upp och säga några ord om man ville,
jag hade nog kanske innerst inne velat...
men det känns som jag tagit så stor plats i din bortgång redan
att jag trampat en del människor på tårna pga det...
Om någon av er som läser det här känner så ber jag så hemskt mycket om ursäkt,
det har inte varit min mening att få något av det här
att handla om mig...
Han var en av 3 personer jag umgåtts med dagligen här ute i Rejmyre
och det är inte så att jag försöker påvisa
att jag kände honom bättre än någon annan...
Han var väldigt öppen med dom flesta.
Det jag kände av honom älskade jag verkligen,
han var en trygg plats i mitt liv.
En vän jag kunde räkna med när det gällde,
en vän jag pratade med när jag behövde.
Hans sällskap fanns alltid nära till hands...
Jag har aldrig tidigare förlorat någon jag brytt mig om
och även om jag fasat att den dagen skulle komma
trodde jag inte det skulle vara han,
inte heller någon annan i våra åldrar som jag umgås med...
Vi var ju odödliga.
Jag längtade verkligen till sommaren
då jag i år bestämt mig för att inte jobba konstant hela tiden som förra året.
Jag skulle vara mer ledig,
vi skulle festa ihop på din bakgård,
grilla, sola, lyssna på musik till sena nätter, åka till sjön med barnen.
Vi hade hela livet kvar att vara vänner och hitta på saker,
träffa nya människor...
Och så slutar historien så här?
Mitt i början av ett kapitel...
Din mamma pratade lite iaf om hur du var mamma och pappas skatt
och hur mycket dom älskade dig.
En av dina systrar med,
(tror det var Jessica men jag vet inte säkert
för jag har knappt träffat dom nått)
Sen fick vi gå fram med våra handbuketter och lägga i två krukor vid din kista....
Det var så ofattbart att tänka att du låg där i...
Fina, underbara, varma Mange....
Efter det var begravningen över och vi fick gå ut.
På varsin sida om utgången stod din mamma och pappa,
dom tackade alla som kommit.
Jag stålsatte mig verkligen för att jag inte skulle gråta
när jag skulle krama din pappa en sista gång...
Det fanns så mycket jag hade velat säga honom,
allt du berättat om honom och vad han betydde för dig...
Det blev ist en varm kram och det enda jag fick fram var
"världens bästa pappa!"
jag fick uppmaningen "nu sköter du dig"
med glimten från sorgsna ögon...
Sen åkte vi hem igen...
Jag försökte sova på dagen men det gick inte,
jag försökte sova på natten...
Det blev något mellanting mellan vakenhet och sömn...
Det sista jag drömde var att jag kunde känna dig i sängen
sova bredvid och jag försökte förklara för Stina och Anna
att även fast jag vet att du var borta
så kändes det att du var där i min säng
för jag vilade huvudet på din axel
och kände värmen,
det kunde inte bara varit en dröm eller en fantasi!
I nästa stund slår jag upp ögonen,
inser att det är kudden jag håller om
och som jag vilar huvudet emot,
i min luddiga sömnvärld hade jag fått det till din axel och värmen...
Ja... det var min egen andedräkt mot kudden...
Jag klev ur sängen och började gråta,
jag bara grät och grät och grät det fanns ingen tröst
och inget stopp, total hopplöshet.
Förståelsen om vad det innebär med att aldrig mer få träffa dig i livet...
Jag ringde jobbet och ställde in mina pass lördag och söndag
sen ringde jag min stora trygghet i livet,
min bästa vän Marie och bad henne komma och hämta mig,
sen kom hon och hämtade hem mig till sin familj.
Vi satt på deras tomt i solen och pratade lite,
hon lagade mat och vi kollade på film...
Varje gång när jag har mått dåligt är det dit jag åker,
jag känner mig hemma, jag slappnar av, laddar batterierna...
Hon pratar alltid med mig på ett sätt som är lätt att förstå och ta in...
Hon vet hur jag mår när inte jag ens vet det själv,
hon läser mig som en öppen bok
och det spelar ingen roll hur lång tid det gått,
hon finns alltid där i lilla Skånstorp och tar in mig med öppna armar...
Så tacksam jag är för det,
vi har gått igenom så mycket ihop...
Hon har funnits där för mig sen jag var två år...
På söndag kväll åkte jag iaf hem igen med nya krafter
vilket jag är ännu mera tacksam över nu
eftersom någon slags influensa bröt ut lite senare...
Inte så konstigt egentligen, som man mått på senaste...
Gått och spänt sig, oroat sig, undrat,
väntat på något bättre? Värre?
Vad vet jag.
Huvudvärk varje dag, trötthet, sömnlöshet....
Har känt att ryggen värkt ett tag nu
på ett sånt där sätt som den gör när man håller på att bli sjuk
och svalget har värkt på kvällarna.....
men vad ska man göra?
Går det inte att sova så gör det inte det,
äta o dricka... Det var jag ju knappast duktig på innan...
man har liksom ingen energi att ta av.....
Jag orkar inte ens vara arg och frustrerad över att jag blivit sjuk
som grädde på moset i allt elände.
Ekonomin går åt helvete totalt nästa månad
men jag har faktiskt INGEN energi att lägga ner känslor på något.
Just nu finns jag,
jag ÄR....
Det är allt.
En dag i taget,
en timme i taget;
jag har ont= panodil,
jag är trött= sömn...
I morgon är en annan dag,
i morgon vet vi inget om.
Kommentarer
Trackback
