Igår var vi på begravningen, den var så fin... Jag saknade många ansikten där men jag förstår att det blev för mycket för många.... Blommorna var så fina och kistan med. Det var skönt att få finnas på en plats där vi alla saknade dig, där vi alla förstod varandra... Där vi alla hade kärleken till dig gemensamt... Klart begravningen var jobbig men det var ännu ett ställe där vi hyllade ditt liv. Första gången tårarna kom var när jag kramade om din pappa, jag mindes sommaren hur han kollade på oss när jag följde med in till stan och köpte täcken och kuddar. Jag var ju tillsammans med en annan kille då och vi var bara vänner, men han såg framtiden och jag minns när du berättade att han sagt; det kommer sluta med att du kommer hem till mig med tjejen och en blåklocka... Några veckor senare kom vi hem till honom och av en händelse hade du faktiskt en blåklocka... Inte av den anledningen dock. Hur vi satt där i hans vardagsrum och var så nyförälskade och stolta över varandra men samtidigt lite generade över att han hade haft rätt... En gång när vi var uppe vid garaget och din pappa var med sa han åt mig att jag skulle ta hand om dig, jag sa att jag skulle det även om du inte ville påskina att du behövde tas hand om... Din pappa påminner mig om dom lyckligaste stunder vi hade, jag föll verkligen pladask för din charm, jag var så tokkär att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag såg dig känna precis lika dant. Jag tror aldrig riktigt jag varit så lycklig som då, jag längtade till kvällarna för då låg vi bara och pratade och höll om varandra i sängen, vi såg film oxå, massa film! Jag kände att vi kom varandra in på livet på riktigt, redan innan vi blev tillsammans kunde vi prata om allt... Det föll jag för mest, du var en enkel kille som inte försökte dölja dina brister, istället pratade du öppet om dom, delade med dig av din livs historia anförtrodde saker till mig... Du släppte in mig och försökte inte dölja eller försköna någonting, du spelade alltid country och sjöng alltid med i låtarna och kollade mig i ögonen för att se att jag tog in texten, det gjorde du även efter det tog slut... Min sång till dig var edwina hayes - feels like home. Jag kommer ihåg det som igår; jag berättade om den och förklarade att den här texten beskrev precis hur jag kände, redan första gången jag såg honom på en fest han hade så kändes han hemma, som en självklarhet som alltid funnits där och som en trygg och varm person. Vi låg och höll om varandra i sängen och jag satte på låten på mobilen... Du tyckte den var fin, jag tror till och med du blev lite rörd.

Hur kan man träffa en person och känna sig så fullkomligt hemma? Jag läste dig som en bok... men ju mer jag såg ju längre bort stötte du mig... Det är inte som att jag plötsligt nu insett att du och jag skulle levt ett långt lyckligt liv ihop, iaf inte på det sättet.. Våran förälskelse var förbi i ett trollslag men jag slutade aldrig bry mig om dig! du var fortfarande hemma för mig, fortfarande min country kille som hade samma passioner i själen som mig. Jag hör dig fortfarande sjunga, jag tänker fortfarande på den där gnistan i ögonen du alltid hade... Att du inte är här mer har verkligen börjat sjunka in nu... Idag är den värsta dagen hittills... Jag fick sån total panik av alla hemska känslor, det kändes som att bli attackerad inifrån och jag kan inte göra ett skit! Jag bara måste gå igenom det fast jag inte vill, fast jag inte orkar, fast det känns som jag själv stryker med av sorgen snart så kan jag inte göra annat än att bara vänta ut det. Hade jag inte varit så inihelvetes stark som jag faktiskt är hade jag stoppat i mig vart enda preparat möjligt för att lindra det här... Men det skulle bara vara att ställa till det ännu värre för mig själv, så mycket vet jag om droger iaf att du lindrar aldrig smällen, du rullar den framför dig likt en snöboll som bara blir större och större...
Ne nu orkar jag inte skriva mer, mina ögon svider som vanligt... Hoppas på lite sömn i natt. Hej då.