Har nu bestämt mig för att lägga ner dejtandet ett tag.
Visst jag har haft roligt,
kul att träffa nya människor,
skönt att komma bort en stund...
men i slutendan är det enda jag tänker på Mange.
Ingen kan någonsin ersätta honom... Tror jag försökt täcka över saknaden efter honom med dejter.
Jag saknar trygghet och jag saknar kärlek,
men jag kan tyvärr inte ta emot det just nu ändå....

Metafor;
jag är röksugen.
Jag försöker ersätta mitt sug med tex choklad.
Jag gillar choklad,
faktum är att jag älskar choklad.
Men i det här fallet hjälper det inte med choklad.
Det är fortfarande cigg jag vill ha!
Hur mycket choklad jag än äter.

Det är svårt för mig att träffa folk som inte kände honom, som inte vet vem han var och som egentligen inte bryr sig... Det är inte heller rättvist att hoppas att någon ny kille skulle kunna rida in i mitt liv på en vit häst och göra allting bra igen. Även om jag mot alla odds faktiskt lyckades bli kär i någon så skulle ju ändå saknaden finnas kvar... Jag skulle fortfarande känna sorg.
Vad fan är det jag försöker
uppnå med allt egentligen?!!
Att inte sörja mer?
Det är lika meningsfullt som att försöka få en katt att bli ett vattendjur...

Tiden läker alla sår säger dom...
Det stämmer säkert....
Tiden styr vi dock inte över,
Hade vi gjort det hade jag fan inte suttit kvar här på det här datumet!
Skittid att gå långsamt!