Det har snart gått 4 månader... Tiden har gått fruktansvärt fort... Minnen som var så tydliga bleknar fort, men samtidigt så ska jag vara ärlig och säga att jag inte försöker så hårt... Jag vill inte att det ska göra så jävla ont! Jag vill inte sakna dig så mycket som jag egentligen gör... Du var en så himla underbar människa. Jag saknar verkligen att kunna hälsa på dig, att få ett sms om att ta en cigg, våra spelkvällar, hur jag kunde prata med dig om allt, när du tog hand om Rasmus och man såg den där gnistan i dina ögon tändes... När du busade med Molly... Jag saknar Molly med ska du veta. Jag träffade henne på marknaden i fredags massor med gånger, en sån härlig solstråle hon är! Man kan inte vara ledsen omkring henne, det går bara inte... Hon är där, när jag träffar henne känns det inte ens som att du är borta för en stund... Det är så svårt att förklara men om du kan känna vad jag känner så förstår du vad jag menar.... Det börjar kännas som alla tecken på att du funnits här raderas hela tiden... Jag har kvar en tröja från dig och den bär jag nästan jämt... Men det känns mer som en hyllning än att det ger mig någon känsla av dig, jag har en tröja men du är ändå inte här. Ingenting ger mig dig tillbaks, inget ger mig känslan av att du ens dröjt dig kvar... Jag har så många fina minnen men det är också allt... Det är som att jag väntar på att du ska komma tillbaks och ge mig nya minnen... Jag grät på ett bröllop för att folk var lyckliga, det är inte rättvist att vara ledsen på ett bröllop... Men folks liv går vidare, man ser alla med sina nya familjer, sitt liv som bara börjat.... Och dom är äldre än dig. Det är det svåraste med att du är borta... Lycka... Känner jag mig lycklig över något vänds det hela tiden till att du inte kommer få uppleva det... Jag kommer aldrig kunna dela det med dig igen, kommer aldrig kunna sitta och skratta åt saker ihop... Det är verkligen värst! På något sätt känns det som det är rättvist mot dig när jag är olycklig.... Kanske för att jag kan tänka att då slipper du iaf sånt här... Jag vet att du säkert inte velat att jag skulle vara olycklig men att bo här ute och påminnas om dig... Det ger mig lite frid i själen för att det var här jag såg dig sist, det var här jag lärde känna dig, det var här du levde, det var här allt hände... Men också här allt slutade.
Vad ska jag göra?
Finns du ens där ute någon stans?
Hade jag inte sett dig med egna ögon hade jag intalat mig att du fortfarande levde någon stans...
För det är en för stor grej att förstå, att du aldrig kommer tillbaka....
Hade du funnits här nu som vanligt hade jag haft massor att berätta, känns inte riktigt samma sak att prata ut i luften och undra om det egentligen bara är jag som pratar för mig själv eller om du faktiskt finns här och lyssnar.

Saknar dig och älskar dig massor!
Jag visste inte hur mycket älska någon betyder försen du försvann. Jag är så rädd att det ska hända fler människor i min omgivning... Även om jag har många vänner så var det för dyrt att mista en.

Förlåt om du är här och jag inte känner det. Vill att du ska veta att jag vill inget hellre än att du är det... Så jag ska berätta för dig om allt iaf och hoppas på något slags tecken från dig...
Jag behöver verkligen det...